- Det har jäklats i tre år! Det är så skönt att det gick bra ikväll.

De har fött upp hästen själv och Lotta har även kört morsan till den. Det är andra starten i livet för MONEMILL som Lotta pratat gott om flera gånger.

Hästen står där på stallgången, bildskön fux med glimten i ögat. Utstrålar ett lite humoristiskt lugn samtidigt som han himlar med ögonen, pillar på grejor och har fullt upp med att uppleva och upptäcka den nya miljön. Känns helt tillfreds och ser ut att trivas med att vara universums centrum.

Mitt i allt öppnar sig stalldörrn och in kommer kusken som enligt Lotta drev så yvigt på sin häst att Monemill blev så paff att han felade förra gången. Den här gången skulle den kusken inte vara med i löpet så det blev lite fnitter, "vad bra då"....

Ut i löpet. Svamlar lite på volten så Lotta fick vara riktigt skärpt men sedan trampar han iväg. Hästar felar runt omkring men han lufsar på där bak och ser ut mest att springa och kolla på vad de andra gör. Rör sig lätt och ledigt och har tid över till att se sig omkring.

Lotta petar på honom med spöt för att han ska börja tävla men MonEMILl verkar inte ha tid att lyssna eftersom han ju håller på att kolla på grejor.

Lotta rycker tussarna 750 kvar men det händer inte så mycket. Hästen är inte där för att springa i kapp - han är där för att kolla vad andra hästar gör i loppen och var man springer och hur det ser ut, låter och känns att vara travhäst.

Men kusen kan springa och utan större besvär så blir han tvåa efter att att hunnit kolla på allt som han tyckt var intressant. Promenerar av banan utan att flåsa, näsborrarna rör sig knappt.

Lotta jättenöjd, ägarna ännu nöjdare och så inträffar det där vi alla känner igen.

- Oh va bra att han fick visa hur duktig han är!

Den där revanschen, eller beviset eller vad man ska kalla det för när motgång ersätts av ett rejält skutt framåt. Det där ögonblicket då allt tvivel försvinner och ersätts av en framgångstro av förvånande mått.

Ögonblicket då alla är tillbaka på det positiva spåret igen. Framgången som gör att hemvägen går lätt och det gör ingenting att det är 15 minus och moddigt efter vägen.

Å så frågar folk varför vi håller på med travhästar!!!

De som känt ögonblicket då hästen hur lätt som helst vänder på vår inställning/attityd/humör - alla de vet varför man har häst!!

Och jag lovar att folket kring MONEMILL fick ny energi igår, energi som med lätthet tar dem till en spännande barfotastart i Lycksele i sommar!

Haha, grattis till glada gänget!