Apropå små hästflickor ...
Katrin - mer än vuxen idag - var en riktig liten hästflicka en gång i tiden. Det var då hon satte stopp för familjens potatisodling.
Så här var det:
Potatislandet - i obrukat skick - var den perfekta padocken för en hästtjej med dressyrambitioner. Fint underlag och plan, fyrkantig yta. Som en riktig dressyrbana - sett ur den lilla hästflickans perspektiv.
Potatislandet utrustades med dressyrbanans alla bokstavsmarkeringar och Katrin tränade dressyr hela dagarna på sin käpphäst med extralångt skaft.
- Dom måste ha haft ett himla tålamod med mig! De fick ju inte sätta potatis för mig... för man kan ju inte ha potatisland i en padock, eller hur!
Naturligtvis instämmer jag. Jag som hade en osynlig häst i min kompis Bettans garage... Och morsan och farsan som ville att vi skulle flytta ut på landet. Jag vägrade i sten, inte kunde jag lämna min låtsashäst i Bettas garage. Vem skulle ta hand om den då? Bettan hade ju sin egen som hon skötte...
Å så provade morsan å farsan att muta mig... de sa att jag skulle få en riktig ponnyhäst om vi flyttade. Och vad svarade jag...
- Jag behöver inte en häst till! Jag har ju redan en i Bettans garage!!
Hästflickor går inte av för hackor! De omutbara!