Det lär göra ont när knoppar brister, var det Karin Boye som diktade det?!
Ut i P21-loppet Boden igår. Hela hästen ändras i kroppen med sån fart så jag och Lotta inte hänger med. Förra gången blev automatkäken för lång när jag flyttade stoppbulten. Nu var det ingen bult i vägen och tur var väl det för hästen har fått ännu mer upprätt huvudhållning.
- Skönt med hästar som inte stressar upp sig, sa jag till Lotta i väntan på start, och hon höll med.
Väl ute i löpet var det som om hästen fick både mental och fysisk pyspunka. Samtidigt. Ni vet när man blir så där trött i pallet att blicken fastnar och man tror man har bly i benen ...
Eller med idrottspsykologisk beskrivning - ni vet då man laddat fel och passerat prestationskurvans topp innan prestationen ska utföras ... som laddade travhästar som ej klarar omstarter utan att vippa över på fel sida, eller segproppar som väcks upp med extra provstarter och då presterar max med ny kusk. Den fantastiska magin bakom prestationer. Det finns alltid en förklaring!
Nä, hästen var inte alls stressad men ytterligheten mellan att vara här hemma på gården - där absolut inget händer - till att stå på travet med vidöppna ögon och insupa atmosfären. Det gör att koncentrations-energimätaren slår i taket.
- Han klarade tvärniten bakom den som felade i starten, han hade inge problem med övriga justeringar men sen när det var dags så var det som att han sprang i smör.
Jättesist. Det som funkade för en månads sedan, det funkar inte idag... snacka om äventyr!
Det är många paramentrar som är under förändring nu och det som är bra är ju att i skarpt läge syns det så tydligt vars gränsen går. Dessutom har jag valt angreppsättet att "starta igång" eftersom jag inte har poäng. Oavsett resultat så kan man ju alltid säga att han behövde loppet och fick ett lopp i kroppen...
Jag och Lotta känner ju alla förändringar och Lotta beskrev det så här:
- Vi måste lära oss honom på nytt nu. Det är ju som att ha en ny häst.
Så sant, så sant. Det är ju spännande att se vad som händer men det är ju resultatraden som räknas. ..
Jag har valt den här vägen medvetet och efter noga övervägande. Alla observationer rapporterar jag till en veterinärprofessor i USA. Det som resultatmässigt ser ut som rena katastrofen får ett helt annat perspektiv utifrån den rutinerade forskarblicken. Mycket stimulerande och lärande nördsamtal. Tur att nätet finns!
När nyårsklockorna - om några år - klämtar för Skogans Surprise och han faller för åldersstrecket, då ska jag sammanställa mina lärdomar.
Vad sker med en häst som levt hela livet med bettrelaterade problem (överrörlig mycket belastningskänslig underkäke) och vad händer när belastningen på underkäken försvinner? Hur regarerar en häst när bettet tas bort helt - förutom vid träning/tävling på travbanan då reglerna kräver bett.
Professor Cock lär nog också skriva ihop en vetenskaplig artikel då och i den är jag, Lotta och Skogans Surprise fallet från verkligheten som han byggt upp sin empiri med. Lotta ska exempelvis med ord förklara hur hon kan känna att hästen känner av bettet när hon kör - prova formulera det svaret.... å sen ska jag ta det på engelska...
Gubben vet inte vad han ska tro. Ibland blänger han på mig och ibland på hästen. Men samtidigt så fattar han ju varför jag valt min egen väg. Och valet stöttar han till hundra procent men groparna som uppstår i vägen har han lite problem att förhålla sig till ...
- Jag går inte på travet förrän det står siffror i raden.
För att muntra upp honom tänkte jag säga att oddsraden har ju många siffror... men jag gäckade på den idéen. Lika bättre var väl det.