Körde jobb här hemma med Skogans Surprise. Det blev sent innan jag kom in. Väl inne så börjar min hjärna hävda att jag glömt ge hästen hötappen till natten.

Åh, så glömsk kan jag väl inte vara. Tjafsade emot bättre vetande när jag pratade med mig själv. Men något pockade på så intensivt att jag till sist gav med mig och följde min inre rådgivares röst.

Halvvägs till stallet hör jag intensiva skrik. Lyfter blicken från gårdsgruset och tittar i vrålens riktning bort mot hönsgården. Men va f-n...!

Gammelkatten Nisse - en si så där 17-18 år - anfalls av en räv. En vild batalj som får mig att göra en rivstart.

- Ge f-n i Nisse!!!

Jag vrålar när jag springer. Ser räven hoppa rätt upp i luften och skruva kroppen för att sedan dyka med framtassar och nos ner mot katten som börjat se lite illa.

- Stick din idiot!!!

Jag är snabb i vanliga fall men nu var jag snabbare än blixten. Räven tog sats en gång till men stannade till i luften med blicken och storöronen riktade mot mig.

Jag hade blicken på Nisse som såg ut som en vriden ostkrok i kroppen och med sina halvblinda ögon försökte han fatta vad som höll på att hända. Och jag tänkte:

- Nisse, stick därifrån - stick på bron.

Men Gammelkatten lyssnade inte med det örat. Han försvann istället som en oljad blixt in under ladan bredvid. Själv fortsatte jag mot räven som försvann på ett sätt som får Joe Labrero att uppfattas som en praktikant. Totalt försvunnen på ett ögonblick. Min plan var att skrämma skiten ur räven - jaga honom till världens ände. Men den planen behövde jag inte fullfölja.

Så jag väljer att lokalisera Nisse under ladan, ge han lift hem till husse. Innan jag nådde fram till bron började gammeln spinna. Han måste vara senil - så nära döden har han aldrig varit...

Tänkte på Nisse och räven när jag dan därpå kom körandes på södra sidan Luleälven ett par mil norr om Boden. Mitt på grusvägen stod en fågel - såg ut som en beckasin - och bredvid den låg en precis likadan fågel. Saktade ner farten och körde en liten kringelkrok runt fåglarna. Den liggande fågeln låg kvar i samma ställning och den andre stod på ett ben bredvid.

Va tusan... säg inte att det är ett par och den ena har blivit påkörd... att det är fågelsorg och likvaka... men står den så där, då lär väl den också bli påkörd tänker jag....

Äh, jag stannade en bit bort. La in backen. Min plan var att flytta liket till dikeskanten så den andre kunde stå där och sörja i lugn och ro utan risk att bli påkörd.

Och så rundar jag skuffen på 945:an och precis då återuppstår den döde och tar sin kompis och går!...

De små liven måste ha haft en orgie där på den solvarma grusvägen, tagit paus och bara myst en stund. Och där kommer jag och fattar ingenting....

Fåglarna spatserar mot vägkanten, tittar på mig och sedan lättar de från backen och flyger in i skogen.

Ännu en sån där puckomänniska .... verkar de tänka.

PS Jo, jag hade glömt att kasta åt hästen natthöet!