Läser i tidningen om Luleåparet Åström - Gunnarsdotter som tog ut ett friår och bosatte sig i stugan ute på en ö i Luleå skärgård. Och där har de haft det skönt men nu är de tillbaka i verkligheten.

Gubben och jag bestämde för över 15 år sedan att ta oss en frimånad. Den enklare varianten men kanske lite  fysiskt mer krävande. Vi skulle tillbringa en vintermånad i Sarek tillsammans med våra slädhundar. Och det fordrades lite planering om man så säger.

Jobbade på universitetet då och hade massor av övertid som arbetsgivaren gärna växlade in till kompdagar. Gubben hade precis avslutat en projektanställning på Norrbottensteatern så där var det grönt. Han fick förbereda utrustning och jag satte mig ner med arbetsgivaren för att fixa en praktisk lösning på min bortavaro. Och det gick.

Vi hade optimerat utrustningen under flera års tid och den ställdes i ordning i bländande skick. Eftersom vi skulle vara i ett område utan mobiltäckning så blev det ingen mobil. Det gällde att vara förberedd på allt - även på att laga oss själva om vi pajade. Och samtidigt hade vi ju begränsat utrymme på slädarna. Varje liten pryl hade passerat nålsögat, varje grej hade fått en utformning som gjorde att den både funkade och fick plats.

Vi hade med oss hela hundgänget - 15 vuxna och två unghundar - och det blev matte på hög nivå när vi skulle räkna ut hur mycket foder vi skulle ha med. Alla skulle äta god mat - det skulle inte bli nå torrfoder för hundarna och absolut inget ryggsäckskäk för oss. Beställde all vår mat via Briggens vid Bergnäsbron. Hundarna fick med sig 400 kg våtfoder + extrafett om så skulle behövas.

Vi hade bestämt att vår lilla övning skulle heta ANTI GORE TEX expeditionen av det enkla skälet att bomull och ylle hade funkat i alla tider bara man hade vett att hålla grejorna torra. Så bara naturmaterial och begränsat med kläder vilket ställer krav på rutiner och koncentration. Varje hund hade sin måttbeställda sele och alla vägdes in innan vi for. Här var det ordning och reda!

På en månad träffade vi bara 6 personer!

Vi hade en liten radio som vi försökte få in väderleksrapporten på. Jag fick klättra upp i fjällbjörkar med den men det enda vi hörde var om en nöjesprofil som hade våldtagit småbrudar som sökt sig till showbiz. Det var vårt samtalsämne - vem var den idioten? Den enda vi kom på var Bert Karlsson men det kändes lite långsökt.

Väl hemma igen så fick vi veta att det var den där Billy Butt. Samtidigt som det var skönt att vara hemma så var det ändå rena chocken att sätta sig i bilen och på universitetet mötas av posthögen och miljoner mail ... då hjälper det inte att man är mentalt utvilad å i sitt livs form. Det är då man börjar tvivla - är det verkligen det här jag ska använda mitt liv till?!

En tallrik, kosa och en gaffel, per skalle. Två tändsticksaskar, ingen värmekälla, inget lyse. Tält, renskinn, luftmadrass och sovsäck. Vi var borta under hela mars månad, från + 3 och hällregn till minst -37(nå mer visade inte den lilla termometern, det hade varit -42 i Kvikkjokk då). Inget märkvärdigt men en tankvärd referenspunkt till det moderna konsumtionssamhället. Vad behövs för att leva - vad behövs för att må bra?

Jag önskar Åström och Gunnardotter välkommen tillbaka till verkligheten och jag misstänker att de redan innan jul förstått var deras riktiga verklighet egentligen finns.