Hästrädsla har ofta sin grund i ovana vid hästar. Man måste vara kring hästar för att lära känna hästen som art.
Under hösten har jag haft det stora nöjet att följa utvecklingen hos en hästrädd morsa med två hästintresserade ungar.
Barnen fick bestämma vad mamma skulle göra med hästen. Sen fick jag bestämma lite vad ungarna skulle göra med hästen.
Och i går var det avslut med mamma på hästryggen och ungarna ledde hästen i var sitt grimskaft. Så kopplade ungarna lös morsan sin och talade om var hon skulle rida. Inte nog med det - ett hinder blockerade vägen och morsan fick minsann "hoppa" över i skritt till ungarnas stora förtjusning.
På fem träffar har barnen utsatt morsan för följande ganska spännande strapatser för en person som är rädd för hästar:
- leda häst i grimskaft i kuperad terräng uppför och nerför och runt stenar och träd, klättra i branter och hasa nerför.
- lasta häst på hästlastbil och vara med hästen för att förstå hur den reagerar, lasta av själv.
- borsta och lära sig sadla, förstå hur sadel och sadelgjord påverkar hästen, lyfta fötter, kolla på tänder, lära sig se vad hästen tittar och undrar över,
- kolla hur mun, tunga och laner ser ut och var bettet ligger, lära sig hur avmaskning går till
- kolla igenom hästkroppen för att hitta små skador, stretcha hästen och göra jämförelser av rörlighet i olika kroppsdelar.
- leda hästen och lära sig ha koll när ungarna rider
- kliva upp på hästen via pall, rida ensam utan ledhjälp, ta sig över små hinder i vägen.
- rida in i stallet och vända på stallgången, kliva av på pallen och tacka hästen för ridturen.
"Timmarna med Zoola" kallade morsan träffarna för. Ungarna var jättestolta över sin mamma - speciellt då de satt i lastbilen och tittade på mamma och hästen i övervakningskameran. De trodde nämligen inte att deras morsan skulle våga leda på en häst upp på en lastbil!
Vid själva avslutningen - då mamma skulle rida själv över hinder - då tvivlade de inte längre på mammas mod och förmåga. De trodde att det var svårt för mamma att rida över hindret men de trodde ändå att hon skulle klara det!
Själv tackade jag min lilla Zoola - världens klokaste hästmamma - för hennes insats och lugnande inverkan på både mamma och barn.