Ibland ser jag mig omkring och stannar upp för en sekund. Oj oj vad jag har det bra...

Här är så himlade fint så man kan inte annat än njuta. Visst finns det obegränsat med grejor att göra men det som redan är gjort gör en glad så det räcker.

Man ska nog sakta farten lite grann.

Det tog 15 år innan jag upptäckte de små rosalila miniblommorna i gruset utanför huset. Över deras skallar har jag trampat utan att ens se dem och veta att de fanns. Å så råkar jag akut ut för en redig buköppning så det var några sommardagar då jag gick dubbelvikt och verkligen sakta.

Solen lyste, det var varmt som nu och jag tog ett steg i taget över gårdsplanen med blicken i gruset. Å så fanns dom bara där! Vidöppna i solljus. De var så små så jag behövde göra grushögar runt omkring för att hitta dom igen när jag skulle visa åt gubben. Och ibland hittade jag inte igen dom och det tog ett tag innan jag fattade hur dessa millimeterstora blommor funkade. Om det var molningt slog de igen butiken. de visade sig bara för solen!

Och sen den dagen brukar jag stanna upp lite och spana efter dom och lyser solen, ja då kan jag kanske upptäcka dom. Det blir bara lättare och lättare att upptäcka dom.

Det är precis som med björnen. När jag såg de första spåren tidigt i våras - då öppnades nya ögon. Tänk att en björn har knatat på gården strax utanför köksfönstret!

Jag började spana. Korsade spår när jag red. Och igår stack gubben och jag ut på cykel med hundarna i släptåg. Inget okynnescyklande, nej då, det var björnspår vi skulle söka. Och tametusan - kom inte belöningen direkt - efter 5 minuters slappcyklande fick vi stanna upp. Fina avtryck av framfötter i lera!