Mina sittben tar ont mot manskapssadelns stenhårda kvalitetsläder. Måste träna rumpfläsket mera, tänker jag ögonblicket innan jag gapar som en fågelholk och håller andan...

Skrittar med Örjan (Skogans Surprise) ute i terrängen. Det är midsommarafton, förmiddag och dan efter banjobb. Skönt väder, solen skiner och intet en levandes själ i närheten. Det är så där tyst som det kan bli ibland när småfåglarna sover middag. Hästen väljer vars han vill gå och jag åker med.

Knatar på över en stor sandplan där sand skottats upp som en hög vall runt den stora sandplanen. Skrittar efter vallen och ser att en hund sprungit i sanden och där har en människa gått, och där...

- VAA!!??

Stannar hästen, funderar några sekunder tills hjärnan lämnat besked. Vänder och rider tillbaka och ser spårstämpeln från andra hållet.

- DET ÄR JU FÖR TUSAN BJÖRNSPÅR! skriker nån inne i min hjärna.

Och så styr jag hästen utmed björnspåret för att ännu en gång få se en perfekt spårstämpel. Jo, där en bakfot med klor och allt, och där en fin framfotsstämpel...

Helt magiskt men samtidigt lite skrämmande. Spåren är nån timme gamla och det syns på sandvallen där björnen kanat nerför på rumpan, att sanden ännu inte blivit helt torr i spåret.

Hivar upp mobilen och ringer till gubben, lätt i gasen. Drar till med en klassiker:

- Du, jag har färska björnspår här och om jag inte kommer mig hem så vet du.

Hehe, jag flinar för mig själv.

Gubben satt nämligen i bilen med grannen en bit bort och inom några minuter hade de tagit en rejäl omväg hem för att få se björnspåren. Bakom bilen hängde en hyrd vedmaskin som verkligen undrade vars den skulle.

Inte tog de gubbarna en omväg för att skydda mig och häst mot björn. Nej nej! De var bara ute efter att få se fina spårstämplar av björnen. Och de fick de.

Jag spårade björnen en bit med häst. Inte alls orolig eftersom det är så bra sikt åt alla håll så björnen måste varit flera kilometer bort.

Tänk, andra gången man ser björnspår i år. Förra gången var det ju strax utanför köksfönster hemma...