Telefonen ringer oroväckande nära då programmet om Järvsöfaks ska börja. En hästbekant från mellansverige är i andra änden på tråden (tänk att snart kan man inte säga så, det finns ju inga trådar i mobilvärlden...).

- Kerstin, jag ringer bara när något gått åt skogen ...

Så sant, så sant. Ett stort uppbåd folk söker efter en hund som blev så rädd av smällare att den ryckte flexikopplet ur mattes näve och försvann som ett skott själv. Därefter helt osynlig, uppslukad av jorden. Jag bad henne be matte till hunden ringa upp istället.

- Men hälsa att jag ska se programmet om Järvsöfaks!

8 minuter innan jag ska bänka mig framför tv:n ringer en väldigt ledsen kvinna. Med gråten i halsen berättar hon hur hon kvällen innan varit ute och rastat hunden då någon knäppjök brände av en rejäl smällare.

Jag förklarade för henne vilka signaler jag fått från hunden och att det viktiga var att hon själv lokaliserade den eftersom den låg och tryckte och inte kom fram om hon hörde främmande röster. Hunden var inte alls långt borta, låg och tryckte under en byggnad alldeles i närheten av där hon försvann ur mattes synhåll.

Mitt förslag var helt krasst att skicka hem hela uppbådet, vänta tills det blev helt lugnt sent på kvällen och sedan gå samma väg som hunden stuckit. Gå ensam och prata högt.

- Det känns som om hunden är mammas flicka och då är det mamma som ska komma och hämta henne.

- Jo, jo, hon är ju det!

Kvinnan halvgrät i telefonen när vi precis 16.30 sa hej då. Jag halvgrät - av helt andra skäl - under vissa sekvenser  i Järvsöfaksfilmen.

20.30 ringer telefonen igen.

- Hej, det är Elisabet , jag som ringde om den försvunna hunden. Maja har kommit tillrätta!

Det lät nästan som hon grät igen - men nu av en helt annan anledning. Folk i uppbådet hade fått höra var hunden kunde ha gömt sig. En man hade gått ut för att rasta sin hund i det området och hunden hade markerat något under en byggnad. Och mycket riktigt där låg den efterspanade och tryckte. Och byggnaden tryckte tydligen på hunden eftersom det krävdes milt våld för att får fram henne.

Matte var så glad, så glad så glad. Och lika glad blir ju jag när jag kan förmedla djurens signaler så djurägaren fattar var hunden är. Men, ibland kan inte djurägaren lokalisera platsen eftersom det djuret signalerar blir för "grovt" - som exempelvis hunden som försvann under jakt i kirunafjällen. Bäckkrök efter forsnacke med ensam stuga (brunfärgad) nedanför, inga folk, inga fordon, hunden finns några hundra meter uppströms på östra sidan bäcken. Hur många sådana platser finns det i Kirunafjällen?... 

Vi pratade en stund - Majas matte och jag. 

- Jag gillar såna där hundar och så har de så fina bruna fläckarna ovanför ögonen !

- Va? Hur vet du att Maja har bruna fläckar ovanför ögonen? Den här rasen kan ju ha olika färger ? ...

Det började bli lite mycket för hundens matte... Ibland blir det som är fullt naturligt för mig totalt obegripligt för andra. Men man behöver inte fatta allt och det viktiga var ju att hunden kom tillrätta.