Skottar i stallet med radion på. Mitt i nåt P1 program hör jag ordet "häst". Det jag hör, gör mig så ledsen så det värker djupt inne i hjärtat:

En kvinna berättar om olika typer av krigsförbrytelser. Så som då kvinnor och småflickor våldtas bara för att visa makt i en krigssituation. Den psykologiska krigsföringens fulaste ansikte.

Men det obehagligaste kvinnan som pratar i programmet upplevt själv, var när soldater hade gett sig på en häst - bara för att det gick.

Jag vet inte var detta hade skett men radioreportern hade sett en ensam häst stå alldeles stilla på helt fel plats i krigszonen. Att det liksom syntes att nåt var fel med hästen. Så hon kollade närmare:

Och där stod en helt oskyldig häst vars senor var avskurna på alla benen! Den bara stod där - oförmögen att fly därifrån. Den kunde inte röra sig. Den kunde inte lägga sig ner. Den fick stå där utan att kunna sträcka sig efter mat eller ta emot hjälp. Den var brutalt lemlästad och lämnad till sitt öde - en maktdemostration riktad mot några andra av universums alla soldater - män och pojkar som sagt ja till att använda våld som en lösning. Hästen fick stå upp och dö sakta.

Till vilken nytta?! Till vilken jäkla nytta!??

Jag blir så ledsen.

Skickar en tanke till den nu garanterat döda helt oförstående hästen. Men det hjälper liksom inte.

Tänker på de som utsatt hästen - ett flyktdjur i människans tjänst - för detta oförklarliga övervåld. Vad har blivit så våldsamt fel inne i skallen på dem?

Vad är det för fel på oss människor!?