Om man har en plan eller idé som det blir tvärstopp i,  tja då kan man ju bli lite lång i underläppen.

Eller så blir det på ett helt annat sätt.

Zoola blev ju inte dräktig. Min plan föll så det small. Å andra sidan har Zoola sprungit som en raket i hagen och gjort allt vad som står i hennes makt att göra för att visa att det är det hon vill. Hon vill inte vara hemmafru längre, vill inte vara lönnfet och inaktiv. Nej minsann, hon vill springa och åka lastbil!

Varför försöker jag betäcka då?! Jo, det är så att hon kom till mig med en fraktur på vänster bak som helade ihop på ett par månader. Redan då ville hon springa - hon ville inte bli nån tonårsmorsa! - jag köpte ju henne som fölmärr!

Så jag hann träna och köra nåt jobb, sen trängde en spik in bakom kotleden på höger bak, allt innanför pajade och hon kunde inte ens sätta ner tån i backen. Det var en eländig tid, hennes liv hängde på en skör tråd och jag sa åt henne:

- Får du ner tån och kan trampa ner trakten så den når backen, då betäcker jag dig. Får du inte ner foten - då blir det himlen som väntar! Vi sätter igång sista rycket - intensiv sjukgymnastik i 3 veckor, sen kollar vi.

Och jag våldade henne genom den processen, tån nöttes ner men hon lyckades tänja ut senapparaten så trakten nuddade backen. Och bokade hingst och hon fick föl och hon ville fortfarande springa.

Och jag provade köra igång henne men "spikfoten" gjorde ont. Så hon fick vara curlingmorsa ett extra år. Och hon ville springa och jag provade året därpå och nu kunde hon träna lite längre innan "spikfoten" sa stopp.

Nu är det ju så att allt som helar, helar framåt i tiden. Det var vid den här tiden för 4 år sedan som jag försökte dra ut spiken som punkterat allt. Och nu har höger bak fått ännu ett år för självläkning. Och Zoola vill INTE vara hemmafru - hon vill fortfarande springa.

Nu börjar bakhovarna likna varann efter väldigt lång period av olika belastning på bakfötterna. Gick på trakten på ena och på tån på den andra foten. Så sista året har gjort att "landningsställen" börjar återfå originalutformningen.

Och så idag bestämde jag mig :

- OK Zoola, du ska få prova börja springa igen.

Fram med speedcarten och på med selen. På med pulsmätarn för säkerhetsskull så man vet om man måste ta det lungt.

40 i ivrig vilopuls för den överviktiga hemmafrun Zoola som står på stallgången och klipper med öronen. Hela hästen känns så himlade glad!

Och på med bettlösa huvudlaget och tussar i öronen. Jag ska skramla omkring ute på fälten och guppa omkring i skogen. Och Zoola står där blickstilla och klipper med öronen och ser ut som en som inte tror att det som händer är sant!

Och ut far vi i hettan och jag blir så himlade glad. Och hon pinnar iväg ner över fälten och tar sats och remmar på som en fet liten ponny längs efter beteshagen. Som för att visa upp för de sommartrötta ungdomarna i hagen att här kommer morsan och hon är tame tusan travhäst!

Står som klassens ljus alldeles stilla ute på gården när jag selar av - här behövs inga repövningar för att hon ska minnas.

Nej nej, man behöver inte träna när man kommer till paradiset - man behöver bara vara. Ungefär så ser hon ut att tänka.

Och så får hon en långdusch.

Och sedan får hon en hink med betfor-krosshavre-kornkross. Och hon ser ut som om hon skrapat fram fullt med tv-apparater på Trisslotten ... hon tror inte det är sant!

Oj vad jag hoppas att  naturen har helat ihop den där spikkotan! Att denna lilla hästmadam kan börja springa och åka lastbil och visa sig på styva linan!

Och även denna gång är det en deadline för henne.

Om hon fungerar och startar i maj nästa år så får hon tävla vidare. Då behöver hon inte bli hemmafru igen.

Om foten inte pallar för trycket, tja då ska hon och jag åka lastbil en sväng söderöver i maj. Hon har nämligen en pilsk boyfriend som väntar på just henne - Villevalle Victory.

De ska mötas en natt på ett motell någonstans mitt mellan Grängesberg och Boden.

Oavsett vad som händer så blir det spännande till våren!