Vildhästarna i Australien har blivit så många att staten fattat beslut att hålla nere antalet. Detta sker på ett mycket effektivt men makabert sätt som får en att tänka på Vietnamkriget...

Så här är det eller rättare sagt: så här förklarade forskaren Brian Hampson:

Australien är ett stort land med enorma områden. Människans får och nötkreatur ska dela betesmark med kameler och hästar. Brumby - den vild hästen i Australien - förökar sig och fördubblar populationen på 4 år  och har därmed blivit ett problem då det egentligen inte finns naturliga fiender. Naturen i sig orsakar död bland hästarna till följd av svält orsakad av torka. På ålders höst dör de flesta till följd av parasiter och brumbys blir i regel ej äldre än 20 år.

Så under de senaste 200 åren har de förvildade tamhästarna förvandlats till en landsplåga. De äter av "människans bete"  och konkurrerar ut nötboskapen genom sin förmåga att kunna hantera långa perioder av dåligt bete i kombination med torka. De första som går under är nötboskapen, därefter faller brumbys och de som klarar att stå upprätt längst är kamelerna som också finns i stora mängder.

Kameler viker ihop träd och dricker så mycket vid vattenhålen att de formligen tömmer vattenkällorna. Hästarna plockar av de saboterade trädens undervegetation och gräver efter vattnet som är kvar och sist kommer cowboyen med sina kossor ... Resten kan ni räkna ut ...

Så då har beslut fattats om att hästantalet ska minskas. Det går till på följande vis:

Helikoptrar försedda med maskingevär lokaliserar små familjegrupper och mejar ner allihopa från luften. Bakefter kommer en helikopter med veterinär och representanter från djurskyddet som går ner och kollar att alla hästar verkligen är döda. Konceptet har kapacitet att döda 1000 djur per dag. Ett sorgligt men effektivt sätt.

Kropparna äts glatt upp av de vilda grisarna som strövar omkring men vad jag inte förstår är hur tusan dessa grisar kan hålla sig vid liv i just de oländiga trakterna.

MEN alla brumbys blir ju inte ökenmat åt dingos eller grisar. Med helikopter drivs hästgrupper ihop och in mellan stängselsystem som i mångt och mycket påminner om renskötselns ledarmar. Helikoptern pressar hästarna innanför stängsel som leder dem vidare in i en hage. Där pressas de framåt och lastas på så vis upp på stora lastbilar och förs direkt till slakteriet. Punkt.

Det finns över en miljon brumbys men jag vet ej ner till vilken nivå de tänkt minska stammen.

Fördelen med detta stötande sätt att avsluta livet på hästar vars förfäder gjort Australien till ett civiliserat land genom att bära människan på sin rygg, är att forskarsamhället får tillgång till mängder av information kring vildhästarna.

Brian Hampson, Australian Brumby Research Unit, har för sin forskning kunnat få tillgång till obegränsat antal färska fötter från döda hästar. Han har även studerat maginnehåll hos de som mejats ner, kollat fuktigheten i hovkapsel, studerat hovkapslars utveckling på ofödda föl etc. Så de hästar som fått sätta livet till kan bidra till att de tama hästarna kanske får ett drägligare liv.

Om vi är intresserad av att lära oss mera om hästen som art vill säga. Annars är deras död ännu en sorglig handling utförd av oss människor och riktad mot  en annan art.

Utanför mitt fönster ser jag min unghäst knipsa toppskotten från en liten rönn. Brian Hampsons studier av massakrerade brumbys maginnehåll visade att de vid just dagen för döden hade ätit hälften gräs och resten var en blandning av kvistar, löv, mossa och annat ätbart på backen. Det är inte ohälsosamt eller ett tecken på näringsbrist av något slag.

Kunskap inhämtad från med berått mod massakrerade vildhästar på andra sidan jordklotet skapar förståelse kring en unghästs födosök i tallbacken i rasthagen utanför.

Vi borde visa större ödmjukhet och respekt inför allt som lever.