För nästan 15 år sedan var gubben och jag på en riktig resa. Vi stack till fjälls med 15 slädhundar, två slädar och 400 kg hundmat.

Målet för resan var Sarek nationalpark och vis skulle sova i tält i 1 månad. Vilken grej! Det var en hel del planering innan vi stack.

Jag jobbade på universitetet i Luleå och skulle förbereda en lång bortavaro mitt under brinnande krig, om man så säger. Det var en hel del planering ska gudarna veta men det löste sig. Värre var det när jag kom tillbaka .... mail och internpost under en månad, hajar du vilket första hinder jag hade att ta mig igenom innan jag kunde börja jobba igen...

Planeringen hemma handlade om att optimera vikten på utrustningen. Och ni som bara provat vara till fjälls i en vecka, ni har ingen aning om vilka noggranna rutiner som krävs för att hålla fötter varma när antalet byteskläder är begränsat.

Vi tog kontakt med Norsk Polarinstitutt och drog till Oslo för att höra hur de bar sig åt. Vilken miss! Totalt meningslös resa eftersom de blev hämtade med helikopter och körde snöskoter. De behövde inte ta klädfrågan på speciellt allvar. Lösningen fanns ju i telefonkontakt med helikoptern...

Nå, gubben och jag var ju inga dunungar utan ganska så fullfjädrade snöresenärer men en hel del rutin. Det som gjorde denna resa lite speciell var att vi befann oss i radioskugga och inte hade nytta av att försöka ta med någon slags mobiltelefon. De grejor som fanns nedpackade i slädarna, det var hela vår livförsäkring.

För att göra en lång historia kort så fick vi med oss en miniradio som vi ev kunde ratta in väderleksrapporterna på. Och iväg for vi. Och vi hade en helt fantastisk månad till fjälls.

Första veckan färdades vi västerut. Planen var att dra över en vända till Norge. Vi hade full motvind och snöstorm mot oss de första dagarna. Sedan satte vi oss i läe och drack kaffe och kom fram till att man behöver ju inte köra mot vinden varje dag i en vecka om man inte vill... Ett smart tänk som fick oss att vända slädarna och formligen bli nerblåst från kalfjället ner mot trädgränsen. Snacka om medvind! Hundarna sprang det dom kunde för att inte bli överkörd av släden som hade våra ryggar som nåt slags segel.

Vi kom till ett lappläger. Följde ledarmarna på ett renstängsel upp mot ett rengärde. Vi stannade till i snöstormen med slädarna bredvid varann. Då brakade det lös ordentligt och det som inträffade var det som kallas för en white out. Allt blev vitt och inga konturer syntes. Allt var vitt. Renstängslet några meter bort försvann in i en vit dimma. De främsta hundarna i spannet försvann likaså. Precis allt försvann. Jag visste att gubben stod på släden bredvid, anade att han var där men såg honom inte.

En lite skum känsla som gör en totalt utelämnad. Man har intet en aning om vad som är hemåt eller bortåt, uppåt eller neråt. Så måste nog känslan vara om man hamnar i en lavin och rumlar med snömassorna.

Detta tillstånd varade bara några minuter. Under den tiden gick det inte att prata med varandra utan man stod bara still och väntade på att man skulle se skymten av något. Tänk dig en sån där julkula/pumla som man skakar på så det blir vrivlar snöflingor kring en kyrka eller tomte. Lite så var känslan. Vinden och snön förde ett sånt oväsen att det är svårt att beskriva.

Nå, snöflingorna lade sig och man började se konturer av både det ena och det andra. Ljuset som följde därefter var varmgult med en blå ton som sakta försvann bort. Alla snöflingor blev jättesmå mitt i allt, som ett enda jätteglimmer i hela omgivningen.

En white out är när snön beter sig så att ljuset gör att alla konturer försvinner, allt blir vitt. Till och med dagsljuset blir vitt. Och då blir ens omgivning ganska konstig.