Skor löser hästägarproblem, ej hovproblem?

Publicerad 2021-06-09

Hoven är tänkt att befinna sig mellan hästkroppen och underlaget. That’s it. Varför är skon där?

Själva funktionen hos hovkapseln är ju – utifrån hästen perspektiv – att fungera som ett skydd för hästbenets nedre inre delar som hovben, blodkärl, brosk, ligament etc. Och samtidigt, vilket är minst lika viktigt, kunna signalera till hästkroppen så att den kan justera sina rörelser och balans utifrån hur underlaget varierar; här lutar det i sidled, det är vasst, löst eller inget underlag för här måste man simma etc. Hovarna är livsviktiga för hästen. Rörelse likaså.

Hovens tillväxt stimuleras av vad den gör och var den sätter ner fötterna och hur hoven justerar landning/belastning/överrullning utifrån tillgänglig neurologisk indata (proprioception) som kommer från underlaget via hovkapseln vidare ut till hästkroppen.

Naturen har skapat ett koncept som gör det möjligt för hästen att gå och gå och gå utan att hoven nöts upp. Lösningen bygger på att varje steg stimulerar tillväxt och samtidigt leder varje steg till ett visst slitage mot underlaget vilket fungerar som naturens egen subtila verkning utförd i varje steg hästen tar.

På mark som är hård sjunker hoven inte ner och då är det bara väggen/bärranden (och kanske även delar av strålen) som belastas av hästkroppens tyngd och som stimuleras till tillväxt, och som nöts.

Är marken fast men inte hård sjunker hoven ner lite mera i underlaget och hästkroppens tyngd fördelas över vägg/ bärrand och delar av sula (och strålen) vilka stimuleras till tillväxt och utsätts för friktion.

Om hästen befinner sig på mark(ex gräshage) där tillväxten blir större än slitaget så kommer hoven att få mer tillväxtstimuli än nötning. Fötterna bli övervuxna. Även detta har naturen en lösning för. Att väggen blivit lång vet hästkroppen naturligtvis. Den långa hovvägen drar i lamellranden. Hoven börjar exfoliera onödigt horn, det börjar smulas och falla sönder och väggen blir underminerad och sulhornet lossnar av sig själv. Bitar av hovväggen lossnar och fötterna ser eländiga ut.

Om man skulle ta en häst med övervuxna spruckna hovar och sätta den på ett tuffare underlag (och se till att rörde sig lika mycket) så skulle den efter ett tag fått en helt annan form på hovarna – verkade av naturen i varje steg.

Om man skulle ta en häst med nedslitna hovar och byta till ett underlag som nöter mindre (och se till att den rörde sig lika mycket) så skulle hovarna snabbt visa tillväxt och återfå en mer naturlig och funktionell form.

Hästfötter har funnits långt före Hedenhös tid och hästar har själv vandrat långa sträckor utan vår eller hovslagarens hjälp. När människan kom in i bilden fick naturen problem att tillämpa sina koncept som funkat i miljontals år.

Vi klappar på skor – sätter ett främmande material mellan hoven(hästkroppen) och underlaget. Skon ligger an mot bärranden, är plan och kan inte släppa igenom info om hur underlaget är. Hästkroppen justeras efter ett helt puckat underlag – oavsett var det än är så är signalen att underlaget är helt plant och stenhårt… hästkroppen har ingen möjlighet att justera sina rörelser och kroppsbalans eftersom hästkroppen får signaler att underlaget är konstant. Vi har sömmat fast ett plant golv utefter varje hovs ytterkant…  

Den skodda hästen går och går, tillväxtstimuli går från skons område till hovväggen, hovväggen växer men skon hindrar den dagliga verkningen/nötningen i varje steg. Hästen får bära kroppsvikt på övervuxen vägg, skon migrerar framåt, det drar i lamellranden…

Den skodda hästen får övervuxna väggar vilket naturen har en lösning på som inte går att applicera eftersom skon är i vägen. Hornet börjar exfoliera i slutet av skoningsperioden men skon tillåter inte att väggen går av. Istället samlas skit och fukt mellan bärrand och sko, ger boplats för mikroorganismer. Bärrandsröta utvecklas utan att man ser det på den skodda foten… nu börjar det ta ont…

Den skodda hoven på fast men inte hård mark, får lite mer stimuli på hovens undersida. Sulkanten kan få stimuli men fortfarande vet inte hästkroppen hur den ska förhålla sig till underlaget. Hårt och plant enligt signaler från ytterkant/sko men innanför sulkanten verkar det vara något annat…. Qué?

Så verkar vi. Och hoven utsätts för en revolution eller vad man ska kalla det för. Hästkroppen nöter hovarna utifrån hur den rör sig, var den är och hur underlaget sliter. Den barfota hästen verkas hela tiden medans vi på den skodda hästen plötsligt och mitt i steget tar bort 6 veckors alla tillväxtsteg på en gång. Sedan sätter vi ner hoven, kanske hittills bara verkad och utan sko, och då ska hela hästkroppen justeras utifrån de nya signalerna som kommer från just det benet. Kanske de andra fortfarande har skorna på och signalerar att världen ser helt annorlunda ut… Inte undra på att vissa hästar blir övergående osmidiga direkt efter skoning.

Hur vet vi att hästen har problem till följd av skoningen? Kliver av sig skorna, slår ihop, snubblar och vet inte vars den har fötterna. Skorna sabbar de neurologiska signalerna, hästens fötter blir lomhörda och då kan inte heller den så viktiga kroppsuppfattningen fungera – proprioception blir utstörd av skorna och hästen behöver senskydd, skalpers, bandage etc för den har inte längre koll på sina ben.

Sedan ska vi ”balansera” hästen, vi ändrar skoning/skor för att få hästen att röra sig bättre utifrån vårt perspektiv eller som vi vill/tycker passar bäst. När vi kanske istället skulle stötta hästens proprioception som gör att den håller balansen, har kolla på vars benen är i relation till varandra och rör sig på det mest ekonomiska och effektiva sätt utifrån just den hästkroppens förutsättningar.

Kanske den skodda hästen är ömfotad och för att vara snäll ”skyddar” vi det tunna sulhornet med en plastsula … som inte släpper igenom tillväxtstimuli från underlaget. Och i skydd av sulan bildas en koloni av mikroorganismer av allehanda slag. När det är dags att sko om så luktar det äckel päckel under sulan och mittstrålfåran är angripen … ”han har alltid varit ömfotad och nu har han fått strålröta”. En häst byter ut en hel hovkapsel på 7-8 månader, så lösningen finns där. Om samma problem kvarstår så måste man byta angreppssätt, det är inte hästen det är fel på.  

Naturen är bättre än oss MEN det är inte säkert att vi låter naturen hjälpa till att lösa problem.  Endera för att vi inte förstår hur naturen/hoven fungerar eller helt sonika för att vi tror att människan är den enda som fattar och kan lösa hästens hovproblem om eller när de dyker upp.

Det märkliga är att vi fortsätter att lösa hovproblem med skoning, å andra sidan kanske det egentligen är hästägarproblem vi löser med skoning?!  Jo, läs meningen en gång till.

Är det kanske så att vi vill använda hästen till något den för ögonblicket inte klarar av med fötterna den står på. Skorna kan fixa det tillfälligt men den långsiktiga konsekvensen får hästen ta vars hovfunktion försämras ytterligare av den lösning vi valt. Om jag vill tävla eller vad det nu kan vara, så är det ju mina mål som styr allt jag gör med hästen, när och hur. Och även min inställning till hovar, hovvård och skoning.