Sist i mål är en kruka! Dec 2004

-        OK, då blir det snabbjobb på söndag. Du rider Golden och så kör jag och Ajax ifrån er!!

Det slängde jag ur mig vid kaffebordet och blixtsnabbt svarade Carola:

-        Intet en chans! Ni kör inte ifrån oss!

Haha – snacka om tävlingsfixerad! Vilken blick jag fick! Jag har insett att Carola tävlar i alla lägen men att hon tände så snabbt. Nå, inte tar dom oss inte…

Pojkarna (hästarna) måste ju få dra en repa så manen står på ända. Det är ju hela grejen för en travhäst - fartvinden ska lyfta manen. Att köra snabbjobb tillsammans med andra ekipage är kul för hästarna och för oss också. Men det ingår prestige ska ni veta och efteråt kan det bli diskussioner.

Grundkoncept: Man bestämmer på ett ungefär hur uppvärmningen ska gå till. I regel får hästarna värma genom att tillsammans springa i bakvarv – åt motsatt håll i förhållande till tävlingsriktningen på banan. Ett par kilometer i raskare trav brukar ge indikation på dagens status. Hur skor passar banunderlag, om hästen muskulärt känns mjuk och smidig och om den är rytmisk. Pekar öronen framåt och svansen är i topp så är ju humöret godkänt i alla fall. Om allt är OK kör man hästarna upp till startplatsen – om inte så åker man in till stallet för att justera utrustning  - eller kanske lägga till ytterligare ett uppvärmningsvarv. Och det är nu man ska vara överens om tagen - för det som är bra för en häst kanske inte blir så bra för en annan. Det är ett tagande och givande. Hästar är ju olika – endel är fysiska slowstarters och andra vill snabbt göra undan dagens träningsarbetet.

-        Min blev ju hetsig av det där extra bakvarvet.

-        Vilken tid det tog för dig i stallet – vi har ju lunkat och väntat på dig en halvtimme! Min tror det är färdigt nu!

-        Min är inte varm än – jag kör ett varv till! Vill inte du så då får du köra ensam med din!

Sen är det dags att bege sig upp mot startplatsen. Nu ska man vara överens om vem som ska leda volten – springa först innan man startar – och hur många varv man ska snurra innan man ger sig iväg. Inte nog med det – vissa hästar kan galoppera från start och ska starten då köras om? 

-        Jag kör två varv sen vänder jag upp från spår tre. Vaddå inte kunna vända från spår fyra?! Träna det då!

-        Du måste stanna om min felar så vi får ta om starten!

-        Du får inte ladda från start för min blir nervös om han inte hinner med!

-        Du får inte köra för fort  - min har inte farterna i sig ännu!

Det kan vara många om och men innan. Sedan väl ekipagen kommit sig iväg så är det ett par varv runt banan där kuskarna ska vara överens om tempo och placering. Det börjar bli riktigt kul när det drar ihop sig till målgång. Då avslöjas vem som är kusk! Travhästar uppfostras ju för att spurta till slut och försöka ha nosen först i mål. Oavsett vem det är hästen tränar emot. Och kombinationen av träningskamrater kan därför ge upphov till finishkörningar som inte alltid är så begåvade ur pedagogisk synvinkel. Som när en unghäst – ett riktigt blåbär – får springa snabbjobb med en gammal ringräv. Det i sig är ju inget problem om kuskarna är överens och vet vad behärskning betyder i praktiken. Ni vet när morfar spelar Fia med knuff med barnbarnen och till och med fuskar för att vinna… Och samtalen som utspinner sig efteråt mål är roliga att lyssna på:

-        Vi sa ju att dom skulle få gå i mål jämsides. Varför körde du som en idiot till slut?! Det här är ju bara en unghäst!

-        Vaddå idiot?! Han var ju så fräsch att det inte gick att hålla honom! Han stack ju för mig!

Finns ingen som tror på den ursäkten! Det är samma personer som inte orkar hålla hästar – mönstret upprepar sig. Man ser det i ansiktet på dem – de vill vinna till varje pris. Allt är tävling! Finns inget som heter träning! Och jag förstår dom – jag är precis likadan! Haha – men jag har då vett att erkänna det i alla fall. Jag kör inte i lag med unghästar med mina gammelrävar. Kan inte låta bli att dra på så håret vänder sig åt fel håll på de rundningsmärkena…

Hur det gick mot Carola?! Jo, vi värmde tillsammans och sedan lunkade vi upp till starten. Jag såg i ögat hennes att nu skulle minsann morfar spela Fia med knuff. Nå, upp till bevis, tänkte jag. Vi ledde till 400 m kvar – enligt planen skulle Golden och Carola anfalla då. Jag satt och metade lite i Ajax – Pass upp, snart kommer Carola med storälgen! Och mitt i sista sväng kom dom – det klöste och fräste i isen när Golden ändrade tempo. Ajax satte svansen i vädret och nu var det kraftmätning hästar emellan. Vi lät hästarna göra upp själva och ingen gav sig - de var lika i mål. Vi skrattade åt dem - pojkarna kändes pigga glada. När vi vände upp för andra heatet visste vi båda allvaret - nu gäller Sist i mål är en kruka! Lugnt tempo fram till sista 400. Tur att vi var ensamma på banan … upploppet ner var det fullt krig! Vad vi skrek! Ingen gav sig – dött lopp igen och vi skrattade! Det kändes på hästarna att de tyckte det var skoj att busa med brudarna på jobbet!

-        Jag och Golden hade aldrig gett oss! sa Carola.

-        Ni hade aldrig tagit oss! svarade Ajax i mitt ställe.