Bucklan och Gotländskan passar bra ihop April 2005

Bucklan  - en bekant som jobbat med tävlingshästar. Gotländskan kallas hennes travhäst eftersom hon är uppfödd där. Ett ekipage i hysterisk form. Stoet är trimmat -  Bucklan lämnar inget åt slumpen. Snabbjobb med rejäla ”piprensare” (träna tempo så det blåser ordentligt i näsborrarna) görs under sadel och framför vagn. Gymnastik sker i paddock  med lina och tömkörning. Gotländskan vill visa sin styrka och Bucklan gillar när det är ”tryck i linorna”. Resten kan ni ju räkna ut! Fullt blås!

Jag får träningsrapporter - lika roligt varje gång. Ibland undrar man vem som utmanar vem. Bucklan är inte den lättskrämda typen och kan ”trycka av” Gotländskan  i ridintervaller. Stoet  å sin sida, är kaxig och testar alla tänkbara gränser kopplade till hästkrafter. De passar bra ihop.

Men ibland kommer de ihop sig. Som under de perioder då stoet ”är i löpen” och beter sig som en klimakteriekärring. ”Ingen idé att diskutera då – det är bara att valsa med.” Sammanfaller skoning med brunst så får hovslagaren tänja på stubinen. Nu har Bucklan lärt sig - lika bra att skjuta fram skoningen några dagar så slipper hon föra samtal med egensinniga hormoner. ”Man vet ju själv hur man blir!” Sådan herre sådan hund …

Gotländskan är ”precis” – ni vet en sådan där som retar upp sig på detaljer. Gjordan får inte dras för hårt - eller för löst - och täcket ska sitta exakt. Allt ska vara precis lagom. Men själv är Gotländskan allt annat än lagom.

God matlust är A och O för en tävlingshäst och den talangen har Gotländskan med sig via modersmjölken. Bucklan skäms när hon berättar hur mycket hösilage stoet vräker i sig. I hagen bredvid står en nordis – och de är minsann snikna – men den hänger inte med i tuggandet. Gotländskan ligger en halv bal före hela tiden - hon är bottenlös!

Inte nog med det – när Gotländskan ska vara märkvärdig så beter hon sig så - om än en aning klantigt. Det har trampats av en och annan sko och nu under vintern har snön i hagen färgats röd av blod mer än en gång. Inga farligheter men ändå skrubbsår som fordrar skötsel. Och under den aktiviteten går deras åsikter isär. Stoet är en sån som man brukar stämpla som fjantig. Småsår och rispor som andra hästar inte skulle reagera för får Gotländskan att oja sig. Om en häst trampar sig så motsvarar platsen för såret våra fingertoppar. River hästen sig i kronranden så blir effekten densamma som att skära sig i nagelbandet. Vissa tycker det tar ont – andra bryr sig inte. Ett tramp som tar i mjukdelarna påverkar ju nervrika områden så naturligtvis känns det. Och hur man känner - och känner efter - är ju individuellt. Gotländskan känner verkligen efter vilket Bucklan själv aldrig skulle göra. På den punkten skiljer de sig åt.

Förra helgen skulle det anmälas till start. Bucklan hade hittat ett perfekt lopp och Gotländskan hade känts kanonfin i jobb. Lite småblessyrer hade hon som vanligt efter sina lekövningar i hagen. Hade ett mindre tramp från tidigare som läkt ihop fint men vårsol och takdropp triggade igång henne igen. Rundade ensilagebalen när hon jagade sin skugga och: ”Tror du inte hon trampade sig igen!!” Bucklan lät lite lätt uppgiven eftersom Gotländskan var trycköm och hade markerat lite grann på det benet när hon körde.

Bucklan  hade för säkerhetsskull bytt de vassa isbroddarna till trubbiga ”sockerbitar” i ett försök att minska olycksrisken. Inte ens det hjälpte. Nu stod vi där på stallgången och tittade på Gotländskans lite krockskadade ball– platsen där benet övergår till hov för er som inte är bekant med begreppen. Ärrigt rosa på ena sidan och ett färskt jack på andra halvan. I mina ögon inget att fjanta sig över. Det var fel tanke – Gotländskan blängde på mig med en blick som sa allt: ”Du fattar intet ett smack – människoapa!”

Bucklan var bekymrad  - bandagen satt aldrig kvar på Gotländskan.  Konstigt, tänkte jag, hon har ju bandagerat förr. Vi gjorde ett stadigt galoppbandage som satt som en smäck. Bucklan drog för säkerhets skull två varv med isoleringsband ovanpå. ”Det måste hinna ta ihop ordentligt för hon har ett fint lopp på fredag. Det får inte komma in spån och skit.” Med mina mått mätt så skulle det fixa sig. Det var ju en vecka till start och nog satt det där bandaget!

Vi tog ett fika och därefter skulle Gotländskan ut i hagen igen. Bucklan gick småpratandes fram till boxen, kikade in samtidigt som hon sträckte sig efter grimman. Det blev tyst mitt i meningen. Hon vände sig om med en förvånad min. Till och med ögonen gapade!  Hon fick först inte fram ett ord och ansiktsuttrycket visade en osäkerhet som fick mig att reagera. ”Men va f-n! Bandaget har glidit upp – inne i boxen!?” Det var första april men jag såg ju att hon inte skämtade. ”Men vad har hon gjort!? Det blöder på andra benet!

Gotländskan hade rivspår efter broddar på framsidan av den friska foten och ett blödande sår en bit upp på samma ben. Och så klarnade bilden. På 15 minuter trixade stoet till bandaget som satt ”fel”. Genom att gnida bandagebenet mot det friska benet - och med hjälp av tänderna – hade hon fått bandaget att lämna sin plats.  ”Och jag som tyckt att jag blivit så dålig på att bandagera! ”

- April! April! , sa Gotländskan när hoppade ut i hagen igen.