Sexton hästbyten under en sommar Sept 2005

Under höstarna byter hästar ägare – unghästar säljs på auktioner. Det tillhör hästkulturen men hur hästaffärerna går till – det varierar. Jag fick kassettband av Sven Elofsson - känd värmländsk travjournalist - född 1926 – och han pratar verkligen hästaffärer! Mycket skoj att lyssna på bredaste värmländska!

Svens far hade slakteri så det var mycket folk i rörelse i föräldrahemmet. Och i stallet fanns alltid hästar som tagits i inbyte. Sven berättar:

” Jag minns bland annat en period på 1930-talet när det kom många tattare – så kallade skojare – med sina hästar. En sommar bytte pappa hästar flera gånger med olika skojare. Och det där var inga bra hästar som han fick. Men där lärde han sig ju konsten att visa upp en häst. För när dessa tattare sålde hästen så var den ju som om den bara var fyra år gammal - i full iver. Dagen efter kanske den nästan inte ens stod på benen av värk och elände. 

Pappa bytte häst sexton gånger och när sommaren var slut hade han bytt så han var nöjd på det (värmländska för att vara less på något). Då visade det sig att samma häst som han började byta med i april månad – den hade han nu i slutet av augusti! Ja, så var det med den saken. På den tiden var hästarna inte dyra – de lade en femma eller en tia emellan - och då blev det ju affär. Men skojarna – de lämnade aldrig pengar - för de skulle alltid själva ha pengar emellan. Men pappa han tyckte det var så intressant med hästuppvisningarna som de hade.

Pappa körde ut mjölk och på en av dessa mjölkturer till Arvika mötte pappa en som var bosatt på Solvik - Georg Kåwe. Han var också en sån där som handlade med lite hästar och även grisar. Det blev hästbyte.

När pappa kom hem hade han en liten häst som hette Padock och den kom från Backamo regemente i Bohuslän. Det visade sig att där hade han varit en ridhäst. Han var svår att sko bak och var ju ingen arbetshäst så att säga. Han ville ju gärna göra lätta körningar och då passade ju mjölkkörning­arna. Och det var vi pojkar – tre stycken – som var iväg till stan med hästen. Och han var världens snällaste.

Han hade en säregen känneteckning för han gick alltid med tungan ute. Och det minns jag väl - när brorsan Harald som var tre år äldre än mig - var till stan. Då var han inne på en gård och lämnade in mjölk. Där bodde hälsovårdsinspektören som hette fru Brita Crona och hon såg att hästen hade tungan ute. Hon kallade på djurskyddsnämnden för det måste ju vara hästdjurplågeri när hästen hade tungan ute. Men veterinär Karlsson – som då var distriktsveterinär – kom och tittade på hästen och han sa:

- Det är inget fel på den här hästen. Han går så där.

Den här Padock hade också en egenskap att han var ju en fin ridhäst  - åt dottern till han som hade Östling&Almkvist i Arvika, direktör Almkvist. Han hade sommarstuga i Dottevik och dottern fick reda på att Padock kom ifrån Backamo Regemente. Och då var det en exakt fin ridhäst! Och så var fallet. Så varje sommar när hon kom hem från studierna i Stockholm, så låna hon Padock minst en gång i veckan för att göra ridturer i skogen.

Hästen var väldigt trevlig. Och så hade han också en idé, den där hästen. Han var ju ute på bete på ett gärde som låg lite utanför själva Skönvik – vår hemgård.  Det var väl kanske en kilometer dit. Och kom en då inte och hämtade honom när klockan var sex på kvällen, ja då hoppade han helt enkelt över staketet och kom hem. Och sprang in i stallet och ställde sig i sin spilta. Och om det visade sig att han inget hade - vare sig hö eller vatten eller någonting – så stod han ändå lugn kvar där i sin spilter tills det kom någon och utfodrade honom. Trots att det fanns havre och hö i spiltan bredvid. Men aldrig, aldrig bytte han spilter – han gick i sitt stall och så gjorde han jämt. Man behövde aldrig hämta den hästen på kvällen. Han kom hem i galopp. Och världen snällaste häst och rolig. Och jag saknade den väldigt mycket när pappa slaktade den en höst, efter många år som trogen tjänare hemma.

Under kriget var det var ju många som inhyste militärer och hade fulla uthusen med hästar. Jag har ett roligt minne – det var under Norgekriget.  Dessa officerare hade väl lätt att ta tag i flaskan och var lite halvfulla när de började diskuterade med pappa.

 - Nu ska vi ta  tyskarna när di kommer upp till Charlottenberg och Eda.

-  Jag tror inte nå på att ni klarar av att ta livet, svarade pappa som sa åt mig:

- Du Sven, gå du in i stallet  och släpp ut bässen.

Vi hade en grann bässe med krokiga horn. Och han tog och skjutsade på en av disse militärer – en fanjunkare – och han riste ikull och alla officerare kravlade sig upp på brandvagnen mitt på gårdsplanen. De skrek:

- Ta in bässen! Ta in bässen Elofsson!

- Ja, sa pappa, är detta svenska försvaret!? Ni står här från ett stort regemente i Stockholm – och ni törs inte ens möta en liten vit bässe.

Så var det med den historien.”

Själv har jag precis köpt en varmblodig fölmärr och stötte på en riktig skämtare på travet:

-        Vilken otroligt fin nordismärr du köpt!

Jaha, såg hon ut som hon var efter HG Balder? Farsan heter ju Zoogin…