Mina hästar ska inte på någon slakttransport Okt 2005
Hösten 1954 importerade min farfar Martin en häst från Finland. Tullsedeln visar att finnhästen värderades av staten till 1000 kronor. Kungliga veterinärstyrelsen hade givit importtillstånd och veterinärintyg förevisades. Tullavgiften var 50 kronor och hästen anlände till Pello med lastbil. Farfar hade undertecknat och kvittot på tullen sitter fortfarande kvar på den gulnade tullsedeln.
Pappa har berättat om raska finnhästar hemma i Tornedalen. De som släpade fötterna efter sig när de kördes hemifrån men var snabba som blixten när nosen vändes hemåt. Det gjordes många hästaffärer över gränsälven vid den här tiden.
I Svenska Allmänna Djurskyddsföreningens Skriftserie från 1949 – Hästens vård och behandling – skrev distriktsveterinär Rydberg följande:
”Om jag vore veterinär, skulle jag inte ge mig någon ro, innan hästskojeriet avlivats.” Det var ord, som fastnade i minnet. De yttrades av en timmerkusk över en kaffekopp i en koja – jag hade just dödsdömt hans häst.
Det är tyvärr ett lika beklagligt som ofrånkomligt faktum, att den hästhandel, som bedrives på många håll i våra norrländska skogsbygder, lämnar mycket övrigt att önska. Hästen spelar en oerhört viktig roll för folket som lever i dessa trakter. Det är till övervägande del småbrukare, vilka baserar hela sin ekonomi på skogsarbetet. Det är hästen som ska ge inkomsterna. Om hästen blir sjuk eller skadas, kan ekonomisk katastrof bli överhängande. Det är under dessa förhållanden alldeles uppenbart, att hästhandeln måste inbjuda till spekulation. I ett iråkat nödläge köper en skogsarbetare snart sagt vilken häst som helst till vilket pris som helst för att slippa bli stillastående. Detta vet hästhandlarna. Det har därför i stor utsträckning börjat utöva ambulant verksamhet per lastbil – alltid är det någon som råkat illa ut. Och så går det som det går. Den sjuke eller skadade hästen tages i utbyte av den välvillige hästhandlaren, och sedan den fått vila upp sig nödtorftigt kastas den ut i en ny affär…”
Rydberg ville att hästhandlare skulle auktoriseras. Men folk hade ju genomskådat dem redan. Som liten fick jag höra om Lotta - mormor och morfars fina häst. Veterinären dömde ut henne och när hon skulle till handelstallet/ slakteriet fanns en misstänksamhet. De litade inte på att Lotta skulle avlivas – risken fanns att hon såldes vidare. När Lotta leddes på slaktbilen var överenskommelsen att hennes framben skulle skickas tillbaka med bussen - som bevis på att hon var död. Och så blev det.
I samma häfte skriver rektor för veterinärhögskolan – John Vennerholm:
”Slakta aldrig ett av transport eller arbete uttröttat djur förrän det i något från slakteriet avskilt stall fått vila ut några timmar. Uttröttade djur förblöda ofullständigt varigenom köttet blir mindre hållbart. För hästen lugnt och skonsamt till slaktplatsen och behandla den aldrig hårt och hjärtlöst! Genom hård behandling plågas hästen och oroas i hög grad, vilket försämrar köttet, på grund av att blodet avrinner ofullständigt.”
Ja, vad ska man säga. Detta har upprepats i femtio år! EU skulle vara bra för miljön men inte blev det bättre för de slakthästar som lämnar landet på sin sista resa ner mot Italiens storslakterier. Vi som inte blundat för vidriga bilder på tv – vi har sett hästarnas ögon. Var tar vårt ansvar för hästen slut!? Är du beredd att sälja hästen till slakt utomlands? Frågar du? Bryr du dig?!
Direktör Nils Larsson från Dala avslutar häftet med uppmaningen:
”Tala till hästen!
En hyllning åt vårt ädlaste husdjur och trognaste tjänare.
Sälj aldrig en häst, så att den råkar i skojarhänder! Det är synd, även om människor icke betraktar det så. Det är upprörande att se en gammal, utmärglad häst med ärr och sår efter hugg och slag, med spattfulla, stela ben och sönderspruckna hovar, med kal manke och selbrutna bogar och rinnande ”sura” ögon, rymmande en oändlig smärta i den förskrämda blicken – det är en förfärande yttring av mänskligt barbari gentemot vårt ädlaste djur och det måste beivras, var det än möter!
När hästen tjänat ut och hans livsverk är slut, så är det din mänskliga plikt att låta honom dö en snabb och smärtfri död för en säkert riktad kula.”
Femtio år och hanteringen av slakthästar blir bara värre! Vad är det för fel på människan? Vad tusan lider vi av?! Ibland tänker jag i mitt stilla sinne – stötte jag på en sån där elak slakttransportör så skulle jag sätta pekfingret i näsan på honom och säga:
- Gosse lilla – passa dig jävligt noga så du inte blir slakthäst i ditt nästa liv!
Det är fler hästar men färre slakterier – ekvationen går ej ihop! Saknar hästen pass kommer den inte ens in! Å kyrkogården den är full… Min dröm är att starta ett alternativt hästslakteri. En plats där hästar togs emot med varlig hand för avlivning. Begravning eller för att tillvarata köttet – till livsmedel eller hundmat. Inget vanligt slakteri utan en tjänst man köper när hästen nått vägs ände. Mina hästar ska inte på någon slakttransport! Å hör sen! Dags att agera!