Se upp för liftande hästar Feb 2005

-        Får min häst lifta med dig?

Har du fått den frågan någon gång? Det är enkelt – speciellt för dragbilen – om det bara är en häst i transporten. Det är mest ekonomiskt om även hästar åker kollektivt när de ska ut på turné. Jag har lärt mig att man ska passa sig för lurviga liftare som står efter vägen med tummen i vädret. Erfarenheten säger att liknande varningar kanske borde utfärdas för liftande hästar… Följande historia utspelade sig för väldigt många år sedan. Och påpekas bör att då fanns absolut inga mobiltelefoner…

Jag var ressällskap åt en bekant som skulle starta sin nordsvenske travare i Uleåborg. Precis innan vi skulle åka från Bodentravet kom en hästägare och undrade om hans varmblod fick lifta med i samma transport – den skulle ju också starta i Finland.

-        Står den fint på transporten?

-        Jodå – bara man lastar honom på rätt sida.

-        Hur menar du?!

-        Han kan vara lite stökig men står han på rätt sida så går det bara fint.

-        Vilken sida ska han stå på då?

-        Jag minns faktiskt inte…

Det svaret borde ju ha fått alla varningslampor att blinka så nödbromsen drogs åt. Men icke denna gång…

Först lastades nordishingsten som blev alldeles till sig i brallorna av att få ressällskap. Han råmade som en semintjur men det störde inte hästen som lastades in bredvid. Vi slog igen där bak, remmade fast sulkyn och rullade iväg. Det guppade mer än lovligt men vi skyllde på att hingsten var på hugget och spelade frän där inne. Dragbilen – en amazon – gungade så det small i underredet och lite lätt åksjuk blev man där i baksätet.

-        Vad dom lever om! Bäst vi stannar och kollar vad dom sysslar med.

 

Första stoppet kom redan på smedsbyvägen innan vi hunnit ut på E4:an. Blodingen var vit i ögat och lutade mot mellanväggen och formligen sprang med benen mot transportens yttervägg. Hingsten – som fick knuffar av mellanväggen – tog det som sexuella inviter och hoppade och skrek. Nu med fem ben…

Vi remmade lös sulkyn, lastade ur hästarna och kom fram till att liftaren kanske stod på fel sida. Så vi lastade på igen men nu på ombytt sida och sedan på med sulkyn. I med ettan och rulla iväg med en känsla av full tillförsikt - vi hade fixat problemet. Innan vi hunnit få in fyran var det full sjögång där bak igen. Vi stannade och tittade in och där låg blodingen på trekvarten igen och benen gick som trumpinnar mot ytterväggen. Hingsten var hellycklig och rockade lös med rullande ögon. Hur tusan skulle vi kunna ta oss till Finland utan att hästarna slog ihjäl sig där bak? Som sänd från himlen råkade hästbussen komma förbi precis då. Vi stannade den och de hade en plats över. In i bussen skickade vi hingsten av någon underlig anledning som jag fortfarande inte begriper. Vi bestämde att liftaren skulle få åka vidare med oss... Hur smart var det?! Vi behöll problemet istället för att lasta av det!

Nu fick blodingen åka ensam med mellanväggen förd åt sidan. Vi hann bara några mil sedan blev det hela havet stormar därbak igen. Vi stannade och nu låg hästen ner med ryggen igen med benen fäktande mot ytterväggen. Vi tog lös sulkyn och lastade ut honom igen och insåg att ägaren kommer att vänta på oss i Uleåborg – likaså nordishingsten. Att vända var därför ingen lösning. Vad som än hände så skulle detta ekipage vidare – fanns ingen annan utväg. Så jag fick ställa mig inne i transporten med en röd snusnäsduk. När det var total kris där bak så skulle jag vifta med den i lilldörren som stoppsignal. Så vi lastade på hästen igen - som förvånande nog hela tiden gick på transporten utan att tveka.

Han stod där inne helt lugn och jag pratade med honom. Allt var helt normalt och för ett ögonblick trodde jag att det kanske löste sig när han hade sällskap. Men icke. Mitt i allt visade han vitögat och alla blodkärl poppade upp under huden.  Hela kroppen blev tvärt svettig och blicken hysterisk. Man hörde nästan hjärtat slå. Så kastade han sig i sidled och sen låg han där och sprattlade. Jag knäppte lös grimskaftet, öppnade lilldörren mitt i farten och viftade med näsduken så det blev stopp. Vi lastade av och lastade på och fortsatte resan.

Nästan framme vid travbanan skulle vi passera ett stoppljus i en korsning. Då rök alla korkar igen på den förvirrade hästen och där låg han och sprattlade. Men nu mitt i lördagstrafiken! … Bilar tutade och vi blockerade hela trafikplatsen. Snabbt skulle sulkyn remmas lös där bak av stressade nervösa små prinskorvsfingrar. Och så bort med vagnen och ut med hästen mitt bland bilar och shoppande folk. Vissa tittade nyfiket, andra pekade och viftade och sa både perkele och nåt annat. Så lastade vi på häst och sulky igen och sedan var vi äntligen framme på travbanan.

Jag minns inte hur det gick i loppen vare sig för nordisen eller liftaren. Minns ej heller om det var samma visa hemåt igen. Men det jag verkligen minns var lugnet i blicken hos denna märkliga liftare. Hur han utan att tveka gick på transporten igen efter varje vurpa. Hästen var kolugn hela tiden men mitt i allt så kom bara paniken över honom. Konstigt nog så gjorde han sig inte illa och jag tror han gillade nya ställen. Något lockade hästen att gå på igen och verkligen försöka stå ut med transporten. Vilken kuse!

Så om någon vill skicka med sin häst – lyssna noga om varningsklockorna ringer!