I full galopp kom de mot “vårt” hinder Feb 2005

Älvlägret i Boden var förr en tävlingsplats för terränghoppning. Då fanns hästar kvar i den militära verksamheten och när det var tävlingar i Älvlägret var det många beväringar i skogen. De ansvarade för radiosambandet och publiken fick - via knastriga högtalare - militäriska rapporter från händelser utefter banan:

-        Hinder nummer fyra  - noll fel.

-        Hinder nummer åtta – två vägringar - ekipaget utgår på grund av hästens olydnad.

-        På startlinjen står ekipage nummer trettioåtta som vi önskar lycka till. Var god rid!

Rapporterna skapade spekulationer vid mål. Vad hände? Det var kul att följa tävlingarna – härlig stämning i skogen! Ekipage som kom i mål rapporterade nyupptäckta svårigheter till klubbkamrater.

Vi var ett gäng som knatade runt banan under tävlingens gång. Ställde oss vid hinder som vi trodde kunde vålla bekymmer. Såg hur häst och ryttare snodde ihop det eller hamnade i svårigheter. Denna historia är preskriberad nu men borde ha lett till både diskvalificeringar, organisationsförändringar och minst ett rejält kok stryk. Men inget hände och efter trettio års tystnad är det dags att lätta på hjärtat.

Jag och en bekant kom fram till ett rejält dubbelhinder mitt i skogen. Det var en stadig granoxer och ett rättuppstående hinder med björkbommar. Vi stod vid sidan och diskuterade underlag. Vilken väg skulle ryttaren välja - det fanns alternativ tyckte vi. Vi spekulerade och hindervakterna såg ut som om de pratade om oss. Ett ekipage passerade utan problem, därefter ännu ett. Inga rivningar eller konstigheter. Så ropade hindervakterna åt oss:

-        Vi har stått här länge– behöver avlösning. Kan inte ni stå här när vi springer och hämtar fika?

Vi tittade på varann och sa att det var väl OK. Hindervakterna försvann på lätta fötter iväg mellan träden. Och där stod vi med ansvaret över hindret. Vad ansvar i tävlingssammanhang egentligen betydde hade vi inte slagit en tanke på. Vi funderade över huvud taget inget alls. Vi borde nog ha gjort det…

Det mullrade i skogsbacken och mellan träden skymtade vi nästa ekipage. Hästen frustade högt och i full galopp kom de farandes fram mot ”vårt ” hinder.

-        Hur ska hon hinna ta upp innan hindret?!

Mer hann vi inte säga innan ekipage langade av fel och rev bommar men lyckades klamra sig över det andra hindret.

-        Hur meddelar man nedslag?! Kan du radion?

Min hinderkamrat - anställd av kungen  - lyckades få ljud i apparaten och lämna ett förvirrat meddelande till sekretariatet. Som tur var så var det bara ett ekipage i taget ute på banan. Vi hade ingen  koll på ryttarens nummerlapp… ej heller numret på hindret vi vaktade. Men militären hade koll.

Vi lyfte upp bommarna och analyserade. Ingen annan hade rivit hindret under den tid vi sett i alla fall. Det måste ha varit för högt tempo. Så dundrar det och nästa häst kom genom skogen som riden av en hästtjuv. Över första och rev andra hindret. Vi rapporterade och satte upp bommarna. Nästa ryttare fick stopp på första, tog om och rev båda hindrena. Vi lyfte bommar och funderade. Alla ekipage som kom nu rev helt plötsligt hindret!?

”Misstro slumpen – det kan vara ett mönster du ser!” var något man lärt sig i skolan. Varför var alla felfria förut?  Så insåg vi att vi eventuellt kunde ha begått ett litet, litet misstag … oh hjälp!

-        Tänk om vi lagt upp bommarna för högt!?

-        Ja, varför skulle de annars börja riva bara för att vi står här?!

Analysen var idiotsäker – vi visste inte var bommarna låg från början. Vi såg oss om efter publik i skogen – ingen inom synhåll – snabbare än blixten sänkte vi alla bommar i båda hindrena. Hann precis klart när vi kände tunggunget i marken – nästa ekipage på väg. Vi backade undan och stod diskreta som två gammal stubbar i terrängen. Ekipaget seglade över utan problem. Vi kände oss nöjda. Nästa ekipage kom och den hästen nitade redan på avstånd.

-        Är jag innanför straffområdet?!!

Ryttaren vrålade och ville ha svar. Totalt offside tittade vi på varann och spanade efter markeringar i träden. Vi fattade frågan men hade inget svar…

-        Men svara då?!

-        Näe – du är utanför …

Svaret var en nödlögn. Ryttaren gjorde en volt och red på igen utan att riva och enligt reglerna så skulle det bara ses som en liten omväg i skogen… Det passerade fler och alla klarade hindret lätt som en plätt. Vårt lite tilltufsade självförtroende började svikta ...

-        Kanske vi sänkte för mycket…

Vi lyfte upp alla bommar ett hack till, i hopp om att hitta något mitt emellan… Några ekipage rev och andra gick felfritt. Så såg vi hindervakterna komma  genom skogen.

-        Vi hörde att det varit rivningar här.

-        Jo, men nu måste vi rusa vidare.

Vi höll oss osynliga resten av tävlingsdagen. Ingen sade något men vi gör det nu istället till alla er som tyckte att hindrena kändes höga i Älvlägret den gången:

 - Förlåt alla ni som fick hoppa för högt och riva på grund av oss!!