Så går snacket hos pojkarna i stallet - Dec 2002

Publicerat december 2002.

Det är julafton, det är midnatt. Då säger sägnen att om vi smyger ut i ladugårdar och stallar har vi chans att tjuvlyssna. Men vi sitter nöjda med skinka och julklappar, inte en tanke på vad som sker ute i stallet. Hästarna sover ju. Men icke, detta är hästårets mest magiska ögonblick. Det är då hästarna pratar så vi människor förstår om hur de vill att vi ska vara. De skickar önskningar till oss och hoppas att tankarna når fram.

Jag tjuvlyssnar. Hör att jag på morgonen ser lustig ut. Sömndrucken är bara förnamnet. Hästarna tycker att jag stapplar fram. De vill att jag ska höja blicken och lite munter säga; ”God morgon, pojkar!”.

Mobilen gillar de inte. Jag inser hur störda de blir. Mitt under borstningen ringer den äckliga signalen. Jag blir som en person som mitt i meningen bara vänder och går. Jag fattar hästarnas irritationen över att jag slutar borsta och börja prata med andra. För det mesta är mobilen avslagen men …

Hästarna pladdrar på något förskräckligt kring skor, snöklibb och fäste. De förstår sig inte riktigt på mig. Tycker jag är noga med deras fötter men inkonsekvent. Vill att de ska ha rejält fäste men glömmer ibland att kolla att alla brodd sitter innan jag far ut. Samtidigt blir de imponerade av hur snabbt jag märker om en brodd försvunnit mitt i farten. De verkar inte riktigt förstå hur det går till. Haha, tänker jag. De har så rätt så rätt.

Sedan övergår pratet till rena seansen. Det snackas om morötter, äpplen och päron. Snålvattnet rinner när de drömmer om godis till varje mål mat. Ett väldans fnitter uppstår hörs när torkad vallmofralla kommer på tal. ”Den var god men matte höll på att få dåndimpen när en dansk häst åkte dit för doping”. Oh hjälp, jag minns skräcken. Jag fick flera hundra i puls och dumpade alla frallor. ”Den dopade dansken hade käkat likadan fralla som vi!”

Jag blir glad när de börjar diskuterar täcken. Hur de känns i olika väder och om de begränsar dem i rörelse och hur de känns i halslinningen när de äter hö från backen.  Jag har undrar mycket över deras täcken. Det nya täcket ”känns som en kram” – tur det, prislappen kändes som en snyting. Den mullige stoltserar glatt med sin lurviga päls och hur skönt det är att ”slippa täcken”. Han ställer sig hellre under granarna när det behövs. Bra, då behöver jag inte specialsy täcke åt honom.

Så kommer då nattens höjdpunkt. Pulsen stiger. Vad tycker de om mig? ”Hon är bra, lite kort stubin ibland. Ser man blicken så passar man sig.” De gillar att jobba med mig, tycker att jag ställer dem inför tankenötter. ”Inget inställsamt beröm.” Det bästa kommer sist. Hästarna är glada över att jag inte pjoskar med dem utan låter dem ta ansvar själva. ”Va mallig jag blir när hon talar om för andra att jag är smart”. Jag fnissar lite när jag hör det. Jag skryter ju för att jag är stolt över dem!

Och så här fortsätter den magiska timmen på julnatten. Hästarna hoppas att tankarna går fram, att det nya året ska ge ett ännu bättre samarbete. OK, pojkar ute i stallet, mitt nyårslöfte till er blir: Fler ribbhöjningar och mer STC-godkänt godis!