På bilden såg den kanonfin ut - fyndläge med andra ord Okt 2005
I vintras blåste hästtransporten av vägen och vi slantade upp till en sprillans ny. Den var så materialoptimerad att dörrarna inte stod emot fartvinden. Jag reklamerade – de åtgärdade – samma fel igen. Jag fick nog och de fick betala tillbaka varenda spänn. Det var därför vi började se oss om efter hästbussar.
Mitt i allt dök det upp en lastbil. På bilderna såg den kanonfin ut och ägarinnan behövde pengar - snabbt. Fyndläge med andra ord! Ringde växeln på gubbens jobb: ”Hälsa att han har 10 minuter på sig att stoppa en lastbilsaffär!” Själv ringde jag en bekant – behövde ju körsällskap: ”Hänger du med ner till Värmland? Kolla på fölungen och ta hem en lastbil.” Hon högg direkt och dryga timmen senare satt två medelålders ”lastbilschaufförer” på flyget.
Lastbilen ägdes av en fransyska gift med en norsk långtradarchaffis. Hon hade köpt lastbilen ett halvår tidigare och fattade inte att det fodrades C-kort för att köra den. Så när gubben inte var hemma kom hon inte från gården – fick alltid jaga en chaufför. Till sist gav hon upp och beställde ett hästsläp istället. När leveransen närmade sig blev hon lätt desperat - saknade pengar att lösa ut nya transporten. Å där kommer jag som en räddande ängel… tänk hur det kan bli.
Första skrattet kom utanför banken i Koppom. Alla pratade norska och jag saknade mitt kontonummer så det tog tid att få fram pengarna. Fransyskan och min chaufförska väntade i bilen - de var helt övertygade om att jag skulle komma utspringandes med en påse pengar och en strumpa över skallen …
Nå, väl - vi skrev papper och bytte pengar. Fransyskans gubbe gav mig en tvåminutersgenomgång av det tekniska + en enorm instruktionsbok … för stereon! Ja, sedan klev vi upp och jag vred på nyckeln och startade 120 mila resan hem. Norsken for upp på taket för att lägga plåt. Men där blev han ståendes för efter en kvart var vi fortfarande inom synhåll!
Lastbilen hostade, hoppade och for. Vi hade inte blåst ut fågelbona ur avgasröret – ej heller blivit av med spindelnät och höboss ur luftintaget. Mitt ressällskap tittade på mig med en blick som sa allt. Blev lite lätt kallsvettig – vad har jag köpt!? Besiktad ua, nyblästrat lackat underrede – ”går bra og kjempefina sovetöy”. Inredd bodel med nya sängkläder och guldfärgade hästhuvuden att hänga stallkläder på … men vem bryr sig?! Det är ju motorn som ska gå. Första milen kom jag inte upp över 30 km/h… ”Hur länge hade du semester?” sa jag för att lätt upp stämningen. Fick inget svar. Växlarna satt upp å ner och bak å fram – ”En trucklåda” sa gubben min. Och!? När jag försökte bromsa åkte vi med näsan in i framrutan.
Förarstolen var skapad för ett fet stor chaufförsröv och hur vi än gjorde så passade den inte våra nätta kroppar. Vi fick sträcka på tårna för att nå ner till gaspedalen. Turades om att stå upp och köra till dess vi fick sendrag i stortån. Än sen då – det är ju bara 118 mil kvar…! Hem måste vi ju…
Första anhalten var hos min fölunge – 7 mil med så krokiga vägar att man såg sina egna baklysen. Vid ett vägbygge halvägs lät det som någon sköt när vi passerade men det var en tryckluftsventil som hakat upp sig. ”Det är bara att köra hem – ingen fara” sa en chaffis på en mack och vi körde vidare genom den svenska sommarnatten. På håll såg vi hur kor och hästar lyfte på huvudena när vi kom och sedan skenade de iväg. Vi skrattade först åt det rytmiska pyset men började förstå att lastbilen väste uppseendeväckande mycket.
Lagom till morronrusningen passerar jag södra rondellen i Ö-vik. Inser att det kommer att bli rött ljus uppe i backen. ”Är det klimakteriesvallningar eller ångest?!” frågar mitt körsällskap när svetten rinner i pannan och knogarna vitnar runt ratten. Motorbromsa! Va glor dom på!? Pysetljudet stressar och bromsarna hugger. Jag vispar runt i trucklådan i en desperat jakt efter någon växel. Det är rött och start i backe! Det här är onödigt spännande! C var en väldigt lättförtjänt bokstav på mitt körkort – man behövde ju bara svara ja på en fråga. Inte är det många lastbilsmil som jag kört innan den här turen men det som inte dödar härdar!
King of the road när vi äntligen sträcker ut efter landsvägen. Trucken spinner sött när den slipper mig. Roligast för oss var ungarna utanför Umeå. De hörde oss komma när de klev av bussen - stannade kvar på vägen och drog i ångvisslan hela bunten - vinkade och skrattade när vi körde förbi.
Lastbilen blev piggare - gick som ett spjut. Hemma igen utan andra men än träningsvärk i tårna. Bodelen har vi rivit ut, bytt reduceringsventil, köpt nya vinterdäck fram, justerat insprutning, bromsar och framvagn. Vi ska göra platser för tre hästar på diagonalen. Tills vidare får Ajax åka baklänges. Tänka sig – nu har vi en riktig hästtransport! Grön och fin! Och vi fick en dragbil över – behöver inte du en kanonfin Volvo 945 llt –97? Skynda å fynda!