Med tungan rätt i munnen … April 2005

-        ”Utan tungband kommer du max 500 meter.”

Uppfödaren till nya hästen ”Örjan K” gav mig några ord på vägen. Under inkörningen var Örjan hästarnas svar på Janne Schaffer – ni vet gitarristen med tungan.

Hästens tunga är första muskeln som fodret möter i munhålan innan det ska vidare i matsmältningsapparaten. Tungan hjälper till att placera föda mot tandraden och skjutsa det färdigtuggade bakåt i munnen för att sväljas ner. Med tungan smakar hästen på grejor, fördelar saliv och undersöker sin egen munhåla. En gymnastiserad och fungerande tunga är A och O för alla.

När människan kom in i bilden fick tungan ett nytt uppdrag. Den blev en  stötdämpare. När ett bett placeras i munnen hamnar det ovanpå tungan som blir som en muskelkudde. Bettet ligger längst in i mungipan på hästen och just där saknas tänder i såväl över- som underkäke. Om bettet hade legat direkt mot det oskyddade käkbenet - hade varje tygeltag förorsakat smärta. Det är därför tungan ska vara under bettet och nosremmen lös så hästen kan fjädra med underkäken.

”Trähänder” kallas de hårdhänta. De som inte förstått vad som sker i hästens mun när de rycker i tyglar och tömmar. Tungan räcker ej som skydd mot deras okänslighet och hästarna blir rädda.  Rycken orsakar skador i lanerna – den tandlösa delen på käkbenet. Hästarna förväntar sig smärta i munnen – vilket leder till endera heta hästar som tar till flykten eller känsliga hästar som är rädda om munnen.

Tungfel är det gemensamma begreppet för då en häst inte har tungan på rätt sätt i relation till bettet. Det är ett problem som måste lösas eftersom det har både med säkerhet och djurskydd att göra.

Vissa hästar knycklar ihop tungan längst bak i munnen och har den då bakom bettet. Då finns ingen stötdämpare mot lanerna och tungan kan täppa till svalget. Det finns handbollsspelare som svalt tungan – hästar likaså. Så det är dumt att ha tungan där.

Andra hästar drar bak tungan och lägger den ovanför bettet som en slapp falukorv. Då finns ingen stötdämpare mot lanerna och när bettet dras bakåt i munnen glider det under tungan och då kan det orsaka dragningar i tungseglet.

Tungfel tar ont för hästen och saboterar styrning. Hästen med tungan bakom bettet blir som en bil utan servo – trögstyrd och ryckig med långa svarstider -  ”Haparandavägen svängde – men inte jag.”  Tungan ovanför bettet blir som en gammal traktor med glapp i styrstaget. Man vet aldrig när den svänger. Och vill man bromsa så har man ingen ratt…. Å då gäller det att hålla tungan rätt i mun!

Det finns olika sätt att lösa tungfelsproblem. En avlång bygel kan läggas ovanpå tungan – som doktorns tungspatel – vilken gör att tungan inte går att korva ihop. Det finns bett med en rörlig flärp i mitten som ställer sig på högkant när hästen drar bak tungan vilket gör att tungan inte kan komma över på ovansidan av bettet. Köp INTE lös flärp i plast – den kan lossna! 

Snabbaste lösningen är ett tungband som träs runt tungan för att därefter dras fast runt underkäken. Tungan sitter där den ska. Förutsatt att den som sätter på det vet vad han gör vill säga… Hamnar tungan snett tuggar hästen på den…

Örjan utrustades med tungband redan som liten slyngel och gick därmed att styra. Men det finns en baksida. En tunga som rör sig fritt i munhålan sitter ihop  med svalgregionens alla småmuskler. Sätter du fast tungan förändras det muskulära finliret på platsen där luft och matstrupe jobbar ihop med musklerna som styr huvud, underkäke och hals – ett subtilt samspel av små muskelrörelser.  Jag vill inte ha muskulär obalans där – därför väljer jag bort tungband och lättar på nosremmen.

Testade Örjan utan tungband - tungan ovanpå bettet och ratten försvann. Provade med bett och lekkedja – en löst hängande kedja längst ner i munnen – och det gick men han blev ”blind”. Tungan hade fullt upp med att känna på lekkedjan vilket gjorde att han övergick från att vara Schaffer till att bli dörrvakt. Kunde inte titta och ha bett i munnen samtidigt. Gick att köra rakt ner i diket utan att han märke något – all fokus var på att känna med tungan. En ny värld hade öppnats.

En bekant hade ett delat bett med en förhöjd böj i mitten – som en bro. När det lades i munnen styrdes tungan automatiskt mitt under bettet genom att tungan bara gled in under ”bron”. Örjan provade dra bak tungan men det fordrade en himla koncentration! Så fort hans otränade tungmuskler slappnade av det minsta så gled tungan framåt och in under bron igen. Och när tungspetsen försökte ta sig upp på ovansidan så gled den mot den mjuka kanten och slipprade in under bron igen. Haha! Örjan fick träningsvärk i slipsen!

Efter ett par dagar gick att styra och tungan kände igen bettet. Nu kollade han på omgivningen också. För att göra det extra behagligt satte jag på en bettlyftare i gummi. Den sitter fast i bettet – mellan mungipa och bettring - och vilar över nosryggen. När hästen gapar – följer bettet med överkäken uppåt så tungan blir ”ensam” i underkäken. När ryttaren drar i tygeln skapas först ett mjukt tryck mot nosryggen och därefter känns bettets tryck mot tungan. Människans stötdämpare.

Nu ser Örjan ut som Schaffer igen. Står i hagen och joddlar med tungan. En ”mjölktand” sitter på trekvarten längst fram och då får alla snorvalpar pilla med tungan.