Läderolja+hästlödder+handsvett=glidmedel sept 2005

Provloppskväll på Bodentravet. Det började vid lunchtid med att Ajax gick upp i rök. Han var lös på gården och jag skulle servera lunch. Hörde hans fötter i gruset när jag gick in i stallet - sedan blev det tyst. Spårlöst borta – uppslukad av jorden. Han måste ju vara här någon stans! Så upptäckte jag en hästsvans hängandes bredvid baklyset på bilen i carporten. Ajax hade fickparkerat i skuggan bredvid Toyotan -  inne i garaget! Där stod han ofta när det var varmt och bilen var borta. Men där kan man ju inte stå - inte heller vända!

- Ajax, nu får du backa ut! Ögona böj!

Han provade två steg bakåt men rumpan tog i dörrposten. Hur lösa detta? Hans tankeapparaten drog igång och snabbt kom svaret – Jag går framåt. Oh hjälp! tänkte jag. Inte tusan får han plats mellan väggen och motorhuven! Och hur fasen ska han vrida kroppen för att ta sig runt… På andra sidan stod två dörrar lutade mot väggen. Max två decimeters plats för fötterna där. Jag höll andan! Ajax ålade sig runt motorhuven och trippade som en lindansare förbi de lutande dörrarna på andra sidan. Vilken kroppsmedvetenhet! Inget gick sönder och med svanslyft gick han raka spåret in för att käka lunch! Vilken kuse!

Så vi skrattade redan innan vi kom till Bodentravet. Hade anmält Ajax till provlopp i monté med Carola i sadeln. Han har inte fått ”tävla” sedan vi voltade med transporten i mars så det var på tiden. Carola behövde rida ett par provlopp till innan hon skulle få sin tävlingslicens.

Så nu var det skarp läge! Jag spände ögonen i Carola och utdelade väldigt tydliga ridorder:

A. Du står upp hela tiden - utan framvikt!

B. Gör hur tusan du vill men ni ska vara först i mål! Det bara är så! Finns inget annat alternativ.

På A var svaret ett förvånat gapande och därefter ett snabbt OK. På B ett iskallt flin och svaret: SJÄLVKLART!  Vi var överens om tagen. Hon fick planera loppet – hennes mål var att få Godkänt av domaren.

Hon hade sin egen montésadel och jag tillhandahöll styret (huvudlag + tyglar). I värmningen på rakbanan såg det fint ut. Ajax sprang och lajade  - spelade fyll-Allan. Hovspåren efter honom slingrade hit och dit över den nysladdade rakbanan.

Dags för start. Mitt ekipage kom i snigelfart in på banan. En dumdryg kuse med pipen i vädret riden av en tävlingsfixerad vältränad brud. Vi skrattade.

Provlopp är låtsaslopp. Kuskar och hästar tränar på att starta och genomföra ett lopp under tävlingslika förhållanden. Hästarna får springa runt på volten och starta ut – därefter tutas det för omstart. Två omstarter och sedan släpps fältet iväg. Det blir som ett riktigt lopp men det ska gå i ett förutbestämt tempo. Fältet leds av en master som ej får passeras förrän i spurten.

När Carola voltade tyckte jag att hon drog mycket i tyglarna. Varför hetsade Ajax i volten - han brukar ju aldrig göra så? Det såg konstigt ut. Som om hon inte fick grepp på honom. När omstartssignalen löd kunde hon inte sakta av och vända tillbaka utan de fortsatte ett varv till. Vad är det som händer?!

Hur det än är så måste ryttaren sno ihop det. Carola hade problem med något men jag litade fullständigt på hennes omdöme. Så gick starten. Den som fått uppdraget att vara tempohållare red så sakta så det var knappt styrfart.  Ajax ville iväg och Carola slet med honom bakom ledaren. Varför styr hon inte ut istället!? Till sist gick de förbi och Ajax fick sträcka lite på benen. På sista långsidan började hon plötsligt rida lätt. Va tusan!? Ajax ökade tempot när rumpan dunsade ner i sadeln och Carola gormade med tyglarna. Vad är det som händer? I början på upploppet vinglade hela ekipage till, krängde och for. Nå, de var först i mål och Carola stod upp i sadeln över mållinjen.

I stallet berättade Carola att ju mer hon drog desto längre blev tyglarna. Hur hon än nöp tag så for de bara iväg mellan fingrarna. Ajax var inte alls besvärlig. Hon försökte styra ut honom när det gick så sakta men det var omöjligt – tyglarna blev snorhala av handsvetten. Till sist virade jag in tyglarna i händerna! In på upploppet slant ena foten ur stigbygeln så de fick slagsida men Ajax klarade  obalansen. Carola fick foten på plats igen och kunde stå upp sista biten. Jag gav henne godkänt. Det gjorde domaren också.

När jag tog av huvudlaget insåg jag vad jag gjort! Tur att inte ekipagekontrollanten var där… De flätade tyglarna hade ju legat i oljebad halva sommaren innan jag hängt dem på tork! Det hade jag alldeles glömt bort – jag rider ju så sällan. Läderolja + hästlödder + handsvett = glidmedel. Helt livsfarligt Carola klagade inte – hon bara konstaterade att det var lite halkigt… Vad hon tänkte var ju en helt annan sak! Tyglarna blev fem meter långa och väldigt smala. När jag ser dem vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Ni montéryttare – som inte vill gråta – ha för gud skull alltid egna grejor!

Till nästa provlopp hade Carola eliminerat problemet. Köpt stegtyglar och superlätta stigbyglar med grepp under foten. Ajax och hon ledde från start till mål. Naturligtvis!