Lillmärrn var klyftig och lättlärd men … Sept 2005
Det doftade åkerbär när vi drog upp elstängslet runt sommarbetet. Det kryllade av mygglarver i vattenpölarna när värmen kom. I samma veva dök första beteshästen upp. Hästägarna hade olika kalendrar så hästarna kom inte samtidigt. Det är spännande att se vad det är för figurer som dyker upp. Alla gillar hästar men gör och tänker på olika vis. Själv gillar jag att ta del av andras perspektiv på hästar. Det var med stor nyfikenhet jag hälsade hästarna välkomna – och deras följeslagare likaså.
Först på plats var en ung haflingerfröken med en stor osynlig skylt i pannan: STÖR MEJ EJ. Nordsvenske Gorm var lekledare åt henne uppe på gården i väntan på att de andra skulle komma veckan efter. Gorm luktade vitlökspizza – var insmord med hemmagjort myggmedel – och lillmärrn använde honom som myggservett. Hängde och klängde på Gorm hela dagarna.
Ägarna till ”guldmanen” var husbyggande småbarnsföräldrar. Puh – man blir lätt andfådd bara av tanken. En unghäst tar sin tid och frun i huset skulle lära sig köra samtidigt som hon körde in stoet. Då får inte fröken tveka om hästen tvekar… Lillmärrn var klyftig och lättlärd men så sommartrött att ögonen stod i kors. Hon övningskördes under betet - vare sig hon ville eller inte. Hon åkte hem i tid för att förbereda sig inför uppvisning. Matte ville få upp henne i vikt - jag tyckte hon såg kanonfin ut med sin slimmade mage. Blir en fin körhäst – när hon vaknar vill säga – och då ska vi köra ikapp!
Sedan anlände den bländvita ponnyn med mamma- pappa- barn i släptåg. Snacka om polerad kuse! Pappan var ingen hästnisse – han visste att man tankade framtill och att det kom ut dynga bak. Mamma och dotter slogs nästan om borstar och pysseluppgifter. ”Det kan jag göra! !” var det enda som hördes från stallet när de var i farten. De hade akut pysselabstinens! Fin häst som älskade fingrar som smekte och hade överseende med hårspray, flätor och solsalva på näsan. Luktade myggmedel och behövde inte vifta på svansen någon gång under sommaren! Han åkte hem först – damerna kunde inte vara utan honom längre. Den vite är välkommen åter – om nu damerna släpper honom vill säga …
Sist kom den gråa märrn. Hon hade haft fång och ägarinnan hade noga inspekterat skogsbetets flora. Märrn hade ett annorlunda sätt att kontakta de andra beteshästarna. Sprang fram och fjollade och nästan bjöd ut sig. När de andra kom emot skrek hon : Oh, mamma hjälp! Och sedan drog hon järnet längst upp i skogen. Man såg inte skymten av henne. Hon höll sig för sig själv.
En morron var det spår efter främmande hovar på det nyinsådda fältet uppe på gården. Vems fötter? Var hästarna kvar i hagen?! I kikaren såg jag den vita, guldmanen och Gorm. Gråmärrn syntes inte till – hade hon dragit eller vimsade hon för sig själv i skogen?! Jag är inte mycket för att springa – speciellt inte när det är varmt – men nu la jag benen på ryggen. Ner till betet och fullt flås runt. De andra hästarna sov nere vid den lilla ladan – Gorm hoppade yrvaket ut när jag kom stånkande förbi. Hur Gorm tog sig in i ladan är en gåta – dörren var ju så liten.
”Hur fick han av sig ladan sen då!?” undrade en lättroad bekant…
På ett ställe låg eltråden på backen och smällde – älgspår rätt genom stängslet. Ingen gråmärr i hagen men hovavtryck bredvid klövspåren. Spårade upp mot gården men gråmärrn var försvunnen. Jaha – då får jag väl ringa då…
I sådana här situationer får man veta vem hästägaren är. Lätt andfådd talade jag om för hennes telefonsvarare att märrn var väck. Det tog ungefär 5 sekunder innan hon ringde upp – förvånansvärt lugn i rösten. Med nattmössa på trekvarten och en nyvaken sambo bakom ratten kom de farandes i hundra knyck: ”Hon lystrar på namnet! Ropa efter henne!” Jojo, tänkte jag. Vad tusan heter hon då?! De hittade grållan hos grannen som nog gnuggat sömnen ur ögonen en extra gång när det stod en främmande häst och betade utanför stallet.
Eftersom gråmärrn inte var som folk fick hon gå i gruppterapi med den bulgariske tyngdlyftaren. Släpptes ihop med Gorm i en liten hage och var tvungen att äta mat ur samma hög. Annars fick hon svälta… Efter tre dagar var hon social och vi släppte ihop dem igen. Gråmärrn var kvar längst och tyckte nog det var skönt att ha ”föräldrafritt” – matte var så ordentlig! Intet ett myggbett på den väl insmorda kroppen! Märrn var den ende som provade svara upp Ajax när vi körde utmed stängslet för att få fart på beteshästarna. Rätt inställning! Välkommen åter!
Varje morron gick gubben en vända runt stängslet. Åkerbären var stora som pingisbollar och hallonen maskfria. Han åt sig runt och gurglade munnen men fil när han kom in igen – det kallar jag frukost! Hundarna kollade vad husse gjorde och innan sommaren var slut kunde de beta hallon direkt från buskarna! Vilken fantastisk bärsommar i beteshagen!