Lasse inleder tävlingsåret på helt nya hovar Okt 2006

I somras kom finske travhästen Lasse till mig. Han hade tävlat jättebra barfota på vårkanten och skulle starta så igen på V75-dagen i Boden. Lasse hade hittat en ny växel på senvintern men lagom till rikstoton sprang han ikapp sina fötter.  Han hade hovsprickor redan när han kom till Christine i Finland för drygt ett år sedan – sprickor som fortfarande var kvar trots intensivt arbete av hovslagaren. När skorna togs av strax innan start började han hoppa kråka. Det som skulle bli V75 debut slutade i en provstart i bedrövlig stil och därefter ut från banan. Fick naturligtvis startförbud med krav på veterinärintyg. Christine var i Alaska hos grabben sin. Dottern - på plats - skulle direktreferera tvärs över Atlanten. Det blev ett billigt samtal. ”Nu defilerar Lasse.” ”Nu är han struken!”  

Ett par dagar senare satt jag med veterinären i en följebil bredvid Lasse som – nu med skor på – visades upp i fullt tävlingstempo på travbanan. Hästen var inte halt, fick sitt friskintyg. Vad var det som hände egentligen?

Förra krönikan handlade om nytänkarna inom hovvård – hovverkmästarna - som har vildhästens hovar som förebild. Traditionellt är det den skodda tamhästens hovfunktion vi refererar till. Kan kunskap om vildhästars hovar förklara Lasses långvariga hovbekymmer?

Filosofiskt kan man se hovar på följande sätt:

Det hästen landar på idag är det hovmaterial den lyckades skapa under de livsbetingelser som gällde för 6-8 månader sedan. Det vi känner i kornranden – nagelbandet – är det hovmaterial hästen skapar idag. Är det sprickor längst ner och fint högst upp så kan vi konstatera att det är bättre tider för hästens fötter. Ett fult sår i kronranden idag kan å andra sidan orsaka en hovspricka längre fram.

Hovens tillväxt och nednötning påverkas av rörelse. Vi skor tamhästen för att skydda hoven mot slitage. Eller är tillväxten för låg på grund av att tamhästen inte får röra sig tillräckligt? Nytänkarna utgår från en teoretisk brytpunkt där tillväxt är lika stor som nednötning – 20 miles a day. En vildhäst som tillryggalägger drygt 3 mil per dag behöver ingen hovvård.

Men om hoven bara landar på mjukt underlag blir det ingen friktion. Då växer hovväggen mer än den nöts ner och vildhästen borde få får för långa ”naglar” eller hur? Naturen har lösningen - hovens sula börjar ”mjöla sig” i kanten. Sulhornet dör och lossnar när hovväggen är för lång. Då sticker hovväggen ut som en tunn nagelkant som lätt rundas av och nöts ner. Fort var det fixat! En gammelskodd tamhäst har mycket smulor och dött horn alldeles utmed skokanten men hovväggen kan ej nötas ner när skon är i vägen. Himla otur…  

Vildhästens hovar växer av rörelse och verkas av friktionen mot underlaget. Sulhornet styr var ”verkningen” ska ske i varje steg. Kronranden visar framtidsplanen. Mycket förenklad förklaring. Testa själv:

Vill hoven verkas nu?

Klös med hovkratsen i sulan – smular det sig någon stans?  När hästen skos rensar hovslagaren bort dött sulhorn. Notera när hästen börjar ”mjöla” i sulkanten – då vill naturen justera hovarna. Hur lång tid skulle det bli mellan skoningarna?

Vill hoven ändra form?

I kronranden kan man känna om hästen under en längre tid besvärats av för hög hovvägg. För fingertoppen upp och ner på kronranden runt hela hoven. Om kronranden ändrar form till en smal valk så är det ett varningstecken. När hoven trampas ner trycks den för höga hovväggen uppåt just där. Det spänner till ända uppe i kronranden när hoven belastas. Sitter det en hovspricka just där så har alltså hornet bångnat för trycket.

Försöker hoven ändra form själv?

Om valken finns så ”vet hoven om problemet” och borde ju då – enligt nytänkarna – försöka verka ner den delen av hovväggen. Eller hur?  Lyft hoven och kolla! Där valken finns mjölar sulan i kanten för att underminera och få bort den höga hovväggen. Fiffigt!

Vad ville Lasses hovar enligt nytänkaranalysen?

Tamhästfötter passade inte Lasse. Kronranden visade att sidoväggarna var för höga, sulan smulade där hela tiden och hovsprickor visade att väggen bångnat för trycket. Kronranden framtill visade dessutom att trakten var för hög trots normal hovvinkel. Lasse var sulöm eftersom hovbenet inte kunde landa normalt. Han hade verkats i sulkanten i tån – som många skodda hästar. Man sårar sulan då, säger nytänkarna och hoven svarar med att spara horn och skydda sulan där. Och då verkar man ner igen… Inget problem med skorna på - hästen får sulor för den är ömfotad. Sanningens minut infaller då skorna tas av…

Sedan dess har jag hjälp Lasse forma sina nya fötter. Christine har fortsatt i Finland och för ett par veckor sedan kunde han starta barfota bak igen – blev trea. När detta skrivs är Christine på väg till Solvalla med Lasse… Tävlingsåret 2007 inleder Lasse på helt nya hovar – den riktige Barfota-Lasse kommer då.