Hästen som arbetshjälp Jan 2004
Santing 1766, en gammal premierad bruksnordishingst som vi ägt. Han kallades Svante och är hästarnas himmel nu. Vi sa åt alla att han var nordisarnas Copiad - samma mörka färg och blick som Elitloppsvinnaren. En fröjd att köra och en kul arbetskompis. Alla som kört Svante minns det.
Tidigare ägaren Helena kom förbi och Svante kom på tal. Hon gillade honom för han fattade så snabbt vad det han gjorde gick ut på. En morgon fick Helena inte igång sin gamla Mercedes och nöden har ingen lag – hon tvingades ta hästen till starthjälp. På med huvudlag och arbetssele och därefter kopplades draglinorna i kofångaren. Svante hade kikat avvaktande över axeln när hon satte sig tillrätta i framsätet med tömmarna hängande ut genom rutan. Smack, smack. Svante lade sig i selen och drog igång bilen. Hon styrde med tömmen och proooa högre än motorljudet. Svante stannade, blev frånkopplad och ledd till stallet. Av med grejorna – Tack grabben! – sen snabbt in i bilen för att inte bli sen till jobbet.
Det racklade då och då med bilen så Svante fick hjälpa till fler tidiga morgnar. Han fattade snabbt vitsen med bilturen. För att spara tid så lämnade Helena huvudlaget! Svante gick i vanliga fall att köra i grimma så det var ingen främmande utselning. Det gick bra även utan bett och inte blev det några problem med styrningen när Helena testade att bara hänga fast tömmen runt sidospegeln. Vilken starthjälp!
När hon upptäckte att Svante stannade av sig själv när motorn startade, så optimerade hon hela bilbärgarrutinen: Hon lämnade även tömmarna i stallet! På med sele och draglinor, koppla i bilen och smacka. Och Svante bromsade när han hörde motorn dra igång. Lätt som en plätt. Tänk att se dom efter vägen tidigt en sömnig morgon – man skulle kört i diket!
Det här är ingen starthjälpsmetod som vilken bilägare som helst ska ge sig in på. Inte hästägare heller. Helena kan häst och hade skolat Svante själv. De kände varandra. Hon har erfarenhet av all slags körning och redskap. Hästen var en rutinerad lyhörd snabbtänkt kuse. Kombinationen av dem båda gjorde att det gick. Det här är ett exempel på förtroende mellan häst och kusk. För hästen handlar relationen om skillnaden mellan att vara någons fritidssysselsättning och att vara arbetskamrat med någon som är beroende av en. Ett förhållningssätt mellan häst och människa som inte kan inte läras ut – det arbetas in.
Vinterns bädd skulle tömmas ur fårhuset och Svante hjälpte till. Vi satte honom för en gammeldags tippkärra och skottade fårskit för hand. Svante var ståsäker och lyssnade halvsovande på vårt skitsnack. Full kärra, en kort språngmarsch till dygnkasen, backa mot och tippa och sedan tillbaka till fårhuset igen. Det behövdes bara en vända sedan skötte han det själv. Han älskade dylika jobb, mycket snack och lite fotarbete. Gillade att vara med även om det blev fyrtioelva vändor fram och tillbaka.
Att ha en häst som arbetshjälp är fantastiskt. Det var verklighet för bönder förr. Idag är det en okänd värld för många i den nya generationen av hästfolk. Till vår stora glädje vill skötarna till den inhyrda nordisen faster Ingeborg, lära sig köra arbets. De lyser av ivrig nyfikenhet och ingen kan vara gladare än vi! Ved behöver köras hem i vinter, kanterna mot dikena ska harvas på våren och lagom till slåttern är brudarna i form! Yippie!