Hästar som tävlar ska vara friska April 2005

Hästar som tävlar ska vara friska. Samhället har ett kontrollsystem för djurskydd. Det finns regler för tävlingsverksamhet med djur och statens tillsyn sker via tävlingsveterinär.

Sporten har också egen djurskyddstillsyn. Den som tävlar med hästen har skyldigheter kopplade till sin licens. Man måste känna till tävlingsreglementet och djurskyddsregler. Den som värmer upp hästen inför tävling är den som i första hand beslutar om hästen för dagen är i tävlingsmässigt skick. Om hästen är halt eller ofärdig så ska den personen se till att hästen tas ur tävlingen – att den stryks från deltagande. Om inte denne reagerar så ska veterinären stoppa hästen. Det är sista kontrollen innan starten går.

Om kusken/ryttaren exempelvis slagit hästen har de brutit mot djurskyddet. Felaktig behandling av häst är ett brott mot tävlingsreglementet och mot djurskyddslagen. Inga konstigheter. Det blir avstängningar eller böter.

Och om hästen visar sjukdomstecken under eller efter loppet kan tävlingsveterinären besluta att hästen måste genomgå veterinärundersökning innan den får starta igen. Det är samhällets sätt att skydda djuret. Sporten tar sitt ansvar genom att hästen ej får anmälas till tävling förrän friskintyget godkänts.

Inget konstigt eller hur?! Det finns dock en helt annan sida av myntet. Det handlar om hästar som får medicin eller behandlas innan de ska tävla. Det jag avser nu är det som inom sporten faller under karenstider – hur nära inpå en start man får ge olika typer av preparat utan att det kan betraktas som dopning.

Doping inom idrotten är fusk i första hand. Doparen väljer själv att langa i sig preparat som får pungen att krympa och nacke att svälla. De blir snabbfotade - men korkade. Hästar väljer inte! Dopning handlar alltså om djurskydd i första hand. En häst som måste medicineras är sjuk och skall därför ej tävla.

Doping handlar i praktiken om djurskyddsregler som påverkar de dagliga rutinerna i träningsstall. Den som jobbar med hästen är den som är ansvarig för vad som görs med hästen inför en start. Och vad hästen får i sig via fodret. Det är den formella tränaren som har det juridiska ansvaret inför sporten och staten. Ett ansvar som man inte kan komma undan. Har hästen fått i sig något som gett utslag på ett dopingprov så är det tränaren/licensinnehavaren som får ta smällen.

Inga konstigheter eller hur?! Det finns långa listor på kontrollerade salvor och liniment där det framgår vilken karenstid som gäller. Likadana listor finns på veterinärmedicinska preparat. Det är bara att läsa! Och vet man inte så ringer man till sporten – Travsportens centralförbund eller till ridsportens dito. Svaret finns alltid! Eller fråga veterinären som skrivit ut receptet åt hästen.

I travsporten blir man uppdaterad varje månad när tävlingsproportionerna kommer. Risken är nämligen ganska stor att man kan få lämna dopingprov. Även om man inte vinner. När jag kvalade in travhästen GOLDEN GATE i december så fick vi direkt efter målgång bege oss till dopingstallet. Jag gillade det för jag hade hoppats att det berodde på att han såg så otroligt fantastiskt lysande ut – men så roligt fick jag inte. Motivet var slumpen enligt protokollet… vad dom är tråkiga!

Inom ridsporten så tas det totalt bara ungefär 300 dopingprov per år. Sannolikheten för att man skulle få praktisk erfarenhet av dopingreglementet är mikroskopisk. En veterinär på Travsportens Centralförbund berättade att han varit tävlingsveterinär på en liten ponnytävling där det beordrats ett slumpmässigt dopingprov. Så risken finns ju.

Fodertillverkaren KRAFFT var med i en dopinghärva för något år sedan. Oskyldiga tränare fick stå vid skampålen när KRAFFT blandat fel grejor i fodret. Det kryllar av fodertillskott vars innehållsförteckning är knappt läsbar och där återförsäljare hävdar att det kan fixa allt från senor till punkteringar. För att inte hamna i elände så måste man som ansvarig vara påläst. Ställ krav på tillverkarna – de ska garantera renheten i produkten! Återförsäljare säljer ju bara!

Det finns ”gränsridare” som nyttjar preparat som tangerar gränserna för det tillåtna. Det är slumpen som räddat dem hittills. ”Det ger inget utslag – X fick lämna dopingprov. Det var grönt.”  Den gången ja men hade provet tagits 5 tim tidigare kanske det givit utslag! Tro inte på tomsnack! Ställ krav på att fodertillskottet eller salvan finns på listan. Tillverkare på listan vet sitt ansvar. Försäljaren har inget ansvar – kom ihåg det! Kolla reklam för MSM – det är modernt nu. Gör en återförsäljartest: Fråga vilken karenstid som gäller för MSM! Svaret du får är ett mått – på återförsäljaren!

Dopingförebyggande arbete handlar om kompetens hos stallpersonal och ett gediget fotarbete – inget annat. Nu inför travsporten krav på behandlingsjournaler. Ett fiffigt pedagogiskt knep. Där måste man själv skriva vad och hur något tillförts hästen och dessutom karenstiden! Allt signerat tränare/skötare. Det är med behandlingsjournaler som med välskrivningen i skolan. Det man skrivit flera gånger minns man – och snyggt blir det också med tiden. Hellre en välskriven behandlingsjournal än en dopingavstängning – ett logiskt val eller hur?!