Flyttens första mil joggade han bakom en cykel

publicerad 2021-11-12

Vad är det för häst jag köpt? En observant betraktare, bra på läsa hästspråket – det vet jag hittills.

Lär sig cykla ...

Resan hit hade gått bra ur människoperspektivet. Första biten – hemifrån till E4 – blev en joggingtur efter vägen bakom en cykel. 12 km var nog lite förvånande för lillgrabben men nästa överraskning kom när Grens stora hästbuss rullade in på rastplatsen efter E4. Går upp på transporten eftersom det ju bara är där det finns andra hästar just då. Står bland främmande artfränder… parkerad i en ”låda”…  Mellanväggar som skymmer sikten för en liten skit. Han var nog inte så kaxig då. Kommer på kvällen till Piteå där han och andra hästar lastas av. Han och någon till får en övernattningsbox eller rättare sagt; få stå ensam i ännu en ”låda” …. Lillgrabben är van vid lösdrift, god sikt åt alla håll, fysisk beröring av hästsällskap, nu är han ensam. Väldigt ensam…

Etapp två på resan

En ny dag gryr, går på transporten för nästa etapp. Ännu en låda men nu är han ju ”erfaren resenär” och fattar mönstret i det som händer. Vid sista stoppet, hos travtränare Hanna Olofsson i andra änden av byn, försvinner hans ressällskap. Han märker att han blivit ensam, helt ensam i sin låda och nu fattar han precis ingenting. Han har ju gått på transporten för att det funnits andra hästar där. Han hinner inte fundera många minuter förrän bussen stannar igen. Plötsligt öppnas lådan och han tittar efter hästar men han vare sig ser, hör eller känner lukten. Han ser mig nedanför rampen och min gubbe Tore en bit bort efter den smala grusvägen, träd överallt och ingen sikt. Det är en liten ensam hästpojke som försiktigt kliver ner för rampen och kikar på mig. Å så kommer ett försiktigt svagt litet gnägg … han lyssnar…. men ingen svarar. I hans ögon ser jag en blandning av total förvåning, vet inte var han är och var världens alla hästar försvunnit. Han är helt utelämnad till vad som sker i nästa moment MEN han är helt lugn. Visar inga tecken på oro. Betraktar oss människor och avvaktar…

Transportören säger att resan gått bra

Överlämnar grimskaftet och säger:

- Ta nu riktigt väl hand om den här lilla och förresten, du är väl bra på engelska? Och så börjar han skratta. (Den historien tar vi i någon annan blogg.)

Jo, jag är ganska slängd i engelska, tar grimskaftet och stryker lillgrabben vänligt med handen. Säger att han är välkommen till sitt nya hem, jag pekar på Tore och talar om vem han är, vinkar av hästbussen som fortsätter vidare söderöver.

Sista kilometern avverkade han till fots

Avlastning har skett vid postlådorna vid stora vägen, nästa etapp är en knapp km promenad efter en smal grusväg genom skogen, sen är han hemma.

Lillgrabben vet inte vad han ska tro, ingen häst någonstans… provar gnägga lite svagt igen … inget svar.  Vi knatar vidare efter vägen. Så ser han hästhagar på håll och försöker få fram ett pubertalt gnägg igen. Och då på håll ser vi Örjan och Salander (hästarna) komma springande och bli synliga för lillgrabben. Precis då förändras han, det känns tydligt i varje fiber i den lilla kroppen. Precis just då inser han att han inte är ensam och han vet vars hans ska, nu är han på väg till hästar - artfränder. Han får nosa på Örjan och Salander över staketet när vi passerar.

"Detta gäller" säger Zoola

Inne i stallet gnäggar Zoola och han följer med in eftersom en häst kallar. De hälsar över boxdörren och Zoola ger honom ett djup välkomstvrål i kombination med en ”framfot i backen”. Min tanke var att han skulle få äta och dricka och umgås med Zoola i boxen bredvid en stund och sedan ut i hagen tillsammans. När boxdörren, halvdörr, stängdes började han gräva och går runt. Bädda för att rulla i spånet? Nosa efter andra hästars lukter? Kolik? Men när jag öppnade boxdörren igen så visade han tydligt att han vill ut ur boxen. Jag kan känna hur hästar känner sig och ”lådan” var en obehaglig upplevelse och en stängd boxdörr blev i hans trötta hjärna ännu en låda. Nå, det bekymret får vi lösa någon annan dag för vitsen är att mötet med hans nya ställe ska kännas tryggt direkt.

Så vi ändrade planen och visade att vi lyssnar på vad han försöker visa, vi vill kommunicera med honom.  Tore ledde Zoola efter stängslet runt hela skogshagen och lillgrabben och jag följde efter i terrängen så han skulle veta hagens yttre gräns. När vi släppte lös dem vrålade Zoola som en grizzlybjörn ut spelreglerna som gällde för sin lilla kavaljer. Och han fattade snabbt, han hade ju haft sin farsans bestämda farmor som chef i hagen hos uppfödaren.

Efter att även fått lära sig sträckningen på stängslet kring hagen nedanför stallet så fick han prova vara i den också. Så började första dagen i hans nya liv.

(Vi har tränat på att vara i ”lådan” – boxen - inga problem med dörr på glänt. Stallet kan man ju se som en större låda men stallet i sig stör inte honom.)

/Kerstin