“Vad var det jag sa” sa korpen Mars 2005

Vi hästfolk är lite lustiga. Att vara häst och lyssna på oss måste vara rena skämtet ibland. Jag som har gammelhästar ser ju ibland i ögat på dem att de blir förvånade över vad vi gör och tänker. Den distanserade blicken säger: ”Men vad lider du av?!” Man ser hur de suckar inombords. När de tycker att det räcker med trams spänner de ögonen i en: ”Men ge dig nu!!”

Hästar är omgivna av olika människotyper – varav vissa verkligen är ena typer. Gaphalsar och gnällspikar som bråkar och för ett oherrans liv i stallet. Andra saknar både mål och riktning - kan inte bestämma sig utan velar fram och tillbaka. Vissa känner man igen på rösten – eller rättare sagt på de ständigt återkommande replikerna. Känner du igen olyckskorpens kraxande:

-        Det där kommer aldrig att gå! Akta!!!

-        Vad var det jag sa! Jag varnade ju dig!

Olyckskorpar är ganska jobbiga. Det är då ett som är säkert. Både för människor och hästar. Det är olyckskorpen som hindrar hästar från att gå i samma hage eftersom olyckskorpen är helt övertygad om att det blir blodvite. Börjar inte hästarna slåss första dagen så kommer de garanterat att göra det senare. Och händer det inte i stallets hage så sker det hur som helst på någon annan plats. Det är bara att vänta och se. Den största seger olycks­korpen kan uppnå är att med triumf i rösten utropa: Vad var det jag sa!

Allt som har bara en liten aning spänning och äventyr inblandat försöker olyckskorpen stoppa. Ungar som har en olyckskorp som förälder får knappt bada på sommaren – kraxet ekar över stranden: Inte så långt ut! Akta – de hoppar från bryggan! Lika jobbigt är det för hästar. Olyckskorpen varnar för allt. Hästen får inte möta en lastbil för då kommer hästen att vända på en femöring, störta och slå ihjäl sig i diket. Olyckskorpar misstror endera hästen eller den som håller i tömmarna. De flesta olyckskorpar befinner sig lite vid sidan om, och tur är väl det. Det är för mycket snack och lite verkstad. Den här figuren fungerar som en våldsamt åtdragen hand­broms i varje utveck­lings­process.

Ofta har olyckskorpen helt andra mallar för farligheter än vad man själv har. Så fort det bara avviker det minsta från det absolut mest idiotsäkra så börjar kraxandet. Något så trivialt som ett litet balltramp blir beviset för att varningen var befogad. Olyckskorpar är jobbiga för de hindrar hästar från att vara just hästar. Hästar är som barn som vill brottas och springa ikapp. Ett sår på knät ingår liksom. Hellre en bula i rumpan än att gå ensam i hagen.

Vi kan ju alltid hoppas att olyckskorpen i grunden vill hjälpa sin omgivning. Men deras rädslor och skräckscenarios skapar mest osäkerhet. Allt blir enklare och mindre farligt då olyckskorpen flugit sin väg.

TIPS

·       Har du en olyckskorp i din omgivning så bör du se upp. Lyssna inte för mycket – kanske du tar på dig olyckskorpens farhågor och rädslor.

·       Har du ibland en tendens att bli sådan själv så tänk då på följande: För att få det att fungera här i livet så gäller faktiskt grundregeln att man ska förbereda sig för det man ska göra och inte för att man ska ramla.

Det finns en annan lite orolig person som man också känner igen på replikerna – det är orosmolnet:

-        Tänk om jag möter en skoter….

-        Bara han inte blir rädd för sopsäcken där borta…

-        Jag var så orolig för att han skulle sticka…

Om olyckskorpens rädsla för lastbilar gör att hästen aldrig får färdas på vägen så gör orosmolnet precis tvärt om. Orosmolnet är i grunden en rationell person och vet att hästen ju måste klara av att möta lastbilar. Oron följer som ett mörkt moln över häst och kusk var de än beger sig. Det handlar om att konfrontera sin rädsla och det gör oros­molnet men det är under svåra plågor, hjärtklappning och handsvett. Varje ljud av en motor skapar oro i bröstet - tänk om det är en lastbil?! Det underliga är att orosmolnet inte lär sig av erfarenheten. Om det gått bra hundra gånger i rad så är orosmolnet ändå ängslig längst ner i maggropen. Försvinner en oro så ersätts den av en ny. Parar man ihop olyckskorpar med orosmoln och låter bara dem sköta ruljansen så får man garanterat helhysteriska hästar. Då kontrar olyckskorpen med:  Märrn är ju efter den hingsten – avkommorna blir knäppa. Vad var det jag sa!

Orosmolnet kan oroa sig för att hästen ska bli halt även om den är smidig som en katt - ängslas och söka efter tecken på annalkande hälta. Orosmolnet på travet, i sista kurvan: Bara det nu inte blir trångt så han blir påkörd. Samma typ på hopptävling:  Tänk om han snubblar innan sista hindret…

Orosmolnen lyssnar oftare på historier om situationer som nästan gick åt skogen. Deras erfarenhetsbank fylls av sådant som skapar ängslan istället för trygghet.

TIPS

·       Orosmoln ska inte ha en ängslig häst - ej heller ansvar för unghästar. En blind kan inte leda en blind. Det kan gå men lär bli plågsamt – för alla.

·       Är du ett orosmoln? Varför då? Hur löser du det då? Orons moder är okunskap. Är du osäker – gör en plan inne i huvudet. Kör den tills den funkar – sen tar du ut hästen!

Det brukar finnas små kloka ord i dagstidningen under notisen "Dagens sanning". Bland annat fanns detta att läsa: Den gamle mannen sa på sin dödsbädd att av allt som han hade oroat sig för så var det ytterst lite som verkligen hade inträffat. Det borde vara kvällsbön för alla orosmoln.