“Till sist var vi två kvar” Juni 2005

I helgen pågår ryttarspelen på Bodens Ridklubb. På hedenhös tid arrangerades ryttarspelen av I19:s idrottsförening och Bodens Ridklubb. Klubbens hästar tillhörde kronan och man fick passera in till stallet via vakten på I19. Bland deltagarna fanns uniformsförsedda herrar ridandes stora halvblodshästar. Kungliga Norrbottens Regemente delade ut hederspris och tävlingarna gick på ridbanan på I19. Jordbanken är borta nu men björkarna som kantade tävlingsbanan finns fortfarande kvar. Kör förbi I19 mot Luleälven, öppna gröna ytan mellan I19 och militärbostäderna vid älvstranden – där låg den fina gräsbanan!

 

Själv tillhörde jag ”Bränna-Karins Ridskola” som drevs av en skolfröken med känsla för häst - Karin Blomkvist (senare Wågstedt). Vi var ett gäng småflickor som i början av 70-talet deltog i ryttarspelen iförda gröna manchestervästar som någons morsa sytt. Hästarna reds från ridskolan i Svartbjörsbyn – numera Western Farm – in till I19. Vi tävlade med gamla travhästar,  kallblod och ponnies utan stamtavlor. Vi var väldigt imponerade av de andra klubbarnas stora halvblod. Och deras ryttare som hade ridbyxor, ridjackor och stövlar i äkta läder… Och säkert egen hjälm också. Själv började jag med beiga elasta skidbyxor med sydda pressveck, vit kofta och svarta gummistövlar med spetsig tå …

Debuterade som fjortonåring – med lånad ridhjälm - i 1970 års ryttarspel. I banhoppning Lätt C slog jag rekord direkt - i skrattsalvor från publiken. På fjordhästen Petrus tilldelades jag ”Best in Show” efter att vi travat fram till hindrena, stannat, gnäggat och sedan hoppat jämfota över. Felfritt! Spänstig kuse! Petrus var fyra år då och gnäggade efter sina kompisar. Bränna-Karin placerade våra andra hästar runt banan så det alltid fanns någon i närheten som kunde besvara Petrus rop.

Tävlade även med halvblodet Dino – hinderbyggarnas skräck. Rev han så rensade han rubbet. Hade fått honom felfritt en gång. Men nu var jordbanken med och vi hoppade upp och sedan hoppade vi ner och sedan säger historien att Dino bara fortsatte rakt fram och ”ekipage lämnar banan på hästens begäran”.  Har jag inget minne av …

Av inbjudan till Ryttarspelen 1971 framgår att stallplats på I19 kunde bokas för 10 kronor per dygn men Krigsmakten ansvarade ej för eventuell smittspridning. Lunch och middag serverades i I19:s ”kupongmatsal” och ryttarsupén kostade 20 kronor och krävde kavaj. ”Störthjälm” obligatorisk och det var ridklubbar och Blå Stjärnor som fick deltaga.

1972 hade jag egen ridhjälm, ridbyxor i mollskinn och mossgrön manchesterväst! Dressed for success! Från Bergsåkers travbana hade Bränna-Karin köpt en ”passgångartravare”. Under 60-talet ville nytänkare införa passgångarlopp på travbanorna men den idéen gick inte hem. Enac Spencer (efter passgångarhingsten Enac Hanover) var rädd om benen, gillade att hoppa och trava fort. Så det blev hoppträning på en taggad kuse. Vi vann en klubbtävling, kände oss kaxiga och Bränna-Karin siktade in oss på ryttarspelens höjdhoppningsklass. I en hippodrom höjs hindrena efter felfri ritt till dess bara ett felfritt ekipage är kvar. Samma hinder flera gånger – plättlätt tyckte Enac. Under framridningen kom Piteå Ridklubbs chef  Stig Kempe:

-        Flicka lilla. Lägg honom i trav i 1.30 tempo. Låt honom  taxera själv.

Och så försökte jag göra. Felfri första vändan, och andra och så fortsatte det. Som ett spjut mot trippelbarren i klockrent trav och runt om stod ridhästfolket och skakade på skallen:

 – Varför fattar hon inte galopp?

Varför skulle jag!? Till sist var vi två kvar. Tyvärr rev vi så vi blev tvåa. Penningpriset - 50 kronor – använde jag till ryttarsupén som hölls på officersmässen. Drack vin för första gången - blev lätt på snusen. Lyckades utbringa en skål ”med ena foten i stigbygeln” (stå på stolen med vänster fot på bordet) utan att sparka omkull tallrik och glas.

Jag övergick till travet. Enac utvecklades till att bli en väldigt bra hopphäst  - deltog i SM. Petrus jobbade som ridskolehäst. Pensionerades och slutade sina dagar i Jokkmokkstrakten - blev långt över 20 år gammal. När Dino avlivats ville skötaren ha in en dödsruna i NSD men fick nobben. Så därför tar vi det nu istället, Eva Goldkuhl:

Vila i frid, Dino!

(fux valack född 1958 e Biarritz ee Largo)