“Ska vi stila eller vänta in?” Jan 2005

-        Gick det bra?

-        Jo, svarade gubben.

Han stod med Ajax och vagn utanför stallet. Hade fått i uppdrag att skritta med hästen – det var två dagar kvar till start. Ajax hade skrittat så sakta förut så den här gången satt hastighetsmätaren på vagnen. Gubben ville veta hur ”fort” det egentligen gick. 

Nu var de tillbaka och såg lite kluriga ut. När jag hjälpte att sela av såg jag att Ajax hade rivit sig med brodden på bakbenen. Det kan bara hända i fullt tävlingstempo om benskydden inte är på.

-        Har du skrittat fortare den här gången?

-        Näe, inte direkt …

Hastighetsmätaren visade att maxfarten hade varit 1.15!! (Tävlingstempo för sommarbana!) Det var raskt skrittat i snömodden i skogen … 

Så kom då sanningen sakta krypandes ut ur ”stakettränarens” mun. Lite lätt skakad - nästan chockad över kraften som finns i en häst – berättade han hur Ajax till att börja med skrittat i snigelfart. Själv satt han där och bak och provade olika sittställningar och lutade hit och dit. Lekte säkert både Svanstedt och Elitloppssegrare… När Ajax stannat och spanat ut över nejden för fyrtioelfte gången tänkte gubben – som knappt kan smacka - att det kanske blir bättre sprutt om han kommer sig ut på vägen och möter någon annan häst.

Ute på vägen fortsatte Ajax att driva med kusken – släntrade fram i knapp styrfart. Mitt i allt satte han upp huvudet i vädret och kikade bakåt.

-        ”Kolla där! Vad ska vi göra?”

-        Vaddå!? Gubben reagerade långsamt.

Ajax frågade igen genom att denna gång vända huvudet åt andra hållet och formligen peka med näsan bakåt.

-        ”Ska vi stila eller vänta in?”

Fortfarande inget svar från gubben som försökte greppa tag i tömmarna med tumvantarna.

-        ”Kom igen nu! Ska jag spela Allan!?” 

Ajax gav ett svarstips: satte svansen i vädret som en batong och gick som en tupp. Fortfarande ingen respons bakifrån men kusken hade fattat vad frågorna gällde. Långt bakom dem kom en ponny med vagn. Ajax -  van vid korta svarstider – väntade inte längre utan svarade själv:

-        ”Jag spelar Allan!!! Snabbast och bäst!!”

Gubben min är lyhörd och har lyssnat på när jag och Lotta snackat om hur Ajax är när han är på hugget. Men det är skillnad mellan teori och praktik vilket vissa stakettränare aldrig begriper. Gubben körde en snabb ”rewind” inne i skallen och försökte minnas vad vi sagt.

-        Just det ja, Kerstin visslar alltid först så han vet att han ska stanna. Men gubbens vissling lät mera som pyspunka. Ingen effekt - tempot ökade.

-        Stadigt tag men mjuk och följsam hand. Ja, så var det. Han lyckades få in tumvantarna i handstropparna och kände sig genast tryggare. Tog ett fast tag och höjde motståndet i handen. Kände att tempot inte ökade mera och blev lugnare inombords till dess blicken föll på tömänden som hängde och dinglade nedanför…

-        Sitta på tömänden – just det – annars far den i benen. ( … på bakomvarande häst när man kör sulky...) Nu fokus på töm och inte på tempo. Ajax ökade igen samtidigt som kusken fick in tömänden under rumpan. Fick tag i handstropparna igen och lyfte blicken. Såg skräckslagen att de redan hunnit fram till första tvärkurva.

-        Oh hjälp, det går för fort! Vagnen gled i sidled på isen och hur han än drog så tyckte han att inget hände. Ajax fortfarande med batongen i vädret och huvudet på skaft. Med spetsade öron tågade han på i full fart.

-        Ge och ta! Jo, så sa Lotta. Och han provade men inget hände. Två tvära kurvor på ett hjul och sedan en raksträcka som slutade i en upplogad snödriva.

-        Kerstin brukar ju vända där så han måste ju bara stanna … Nu var pulsen högre på kusken än på hästen.

-        Ge hästen ansvar! Kerstin säger ju så. Nu jävlar Ajax får du skylla dig själv. Stanna får du göra själv. Med paniken i brösten gav han till sist hästen en instruktion varvid Ajax sänkte tempot tvärt. Stannade av i god tid, skrittade runt i en halvcirkel och vände lugnt och metodiskt upp som om det var voltstart. Så i ett huj trampade han igång igen och drog järnet tillbaka.

Ajax är ju ingen självplågare eller arbetsnarkoman så han tog initiativ till att ta  genvägen hem. Stannade och svängde till gubbens stora glädje av över plogvallen och in i skogen. Väl där hann bara pulsen stanna av på gubben innan Ajax hissade batongen igen. Bakom honom – ute på vägen – kom ponnyekipaget trippande.

- Nu går du hem!!  sa gubben stressat innan Ajax ens hunnit fråga.

Jag plåstrade ihop Ajax och körde honom själv dagen därpå för gubben ville inte.

- Lika bra du kör så du ser om nåt blev fel…

- Jasså, du säger det ….

Sedan var det dags för start och på stallgången i Umeå berättade gubben hela episoden om och om igen. Jag och Lotta höll på att skratta ihjäl oss. På slutet kryddade han med:

-  Så fort törs inte Kerstin köra genom kurvorna!!

Staketkusken försvann på den turen och gubben fattar vad hästkrafter är.

- ”Fort var det fixat!” sa Ajax K.