Nöden har ingen lag när trycket blir för stort April 2006
När nöden tränger på efter en skumpig träningstur ropar jag åt gubben att ta tömmarna. Han släpper det han har för händerna och tar emot hästen med orden:
- Vad är det för fel på er kvinnor?
Det finns vissa saker en man aldrig kan förstå. Exempelvis problematiken med att bli kissnödig och sitta till häst. När jag nu pratar kissnödig så är det akutläge det handlar om. Finns inga alternativ utan det är nu eller aldrig som gäller.
En bekant har en häst som är drygt 170 cm hög och med mycket spring i benen. Själv är hon smidig men kort. Hästen är hygglig vid uppsittning – står snällt när hon krånglar sig upp i sadeln. Här en dag var kusen redigt på hugget på hemvägen när ryttarinnan blev nödig. Ju mer det tryckte på desto mer härjade hästen. Mitt på byavägen blev läget så akut att kallsvetten började bryta fram. Hon stod inför två alternativ – kissa mitt på byavägen med häst i handen eller hitta en toalett med någon som kunde hålla i hästen. Lätt hysterisk med ett knäslut i världsmästarklass siktade hon in sig på ett hus en bit bort. Tankeverksamheten gick ungefär så här:
Bara hon är hemma. F-n! Tänk innan hon fått på sig kläderna och kommer sig ut. Jag kissar ner mig. Tänk om hon inte är hemma – då måste jag sätta mig mitt framför hennes bro. Det går ju inte. Hjälp! Jag dör!
Mitt på byavägen satt hon av och hivade ner brallorna.
- Nu står du still! Annars är du dödens!
Det kom ingen men gardinerna rörde sig i husen intill. Äh, de har nog sett en bar röv förut… Hästen stod stilla när hon satte sig upp.
Det finns massor av historier om tjejer vars hästar dragit iväg medan ryttaren fortfarande sitter på huk. Att bryta en stråle är ett litet problem i förhållande till hur tusan man stoppar en springade häst när man har brallorna runt knäna…
Många hästkarlar har råkat ut för liknade ting. Kuskar som klivit av för att kasta vatten och stått där med Petterniklas en ena handen och tömmen i andra när hästen lagt på en rem. Först har de åkt på skorna med båda händerna på tömmen. När farten ökat har de övergått till sjumilakliv med töm i enhandsfattning och andra handen fumlande kring gylfen i ett desperat försök att skydda familjelyckan. Varför kliver de av överhuvudtaget!? De kan ju sitta kvar i vagnen och strilar ut över skalmen – det är ju idiotsäkert. Precis som de gör i Vasaloppet – nedförsbacke och yttersväng – och hoppas att ingen sitter och fikar just där…
Vi tjejer har inget alternativ – brallor ner gäller oavsett. En kvinnlig bekant som kör hundspann, har uppfunnit Ketchuptoaletten. Mycket fiffig konstruktion. Uppklippt sida på en 500 ml ketchupflaska, kissa ner i den och låt det rinner ut via flaskhalsen. En detalj som borde ingå i alla overaller. Å andra sidan kanske det finns önskemål bland kuskar och skoterförare om löstagbar kapuschong i förebyggande syfte. Saker och ting hamnar ju inte alltid där det var tänkt…
Och ni som ser travhästar skrittas hemåt efter vägen – det kanske inte är så lugnt som det ser ut. Det kan vara av nöd tvunget. Kaffe med påtår och skumpande i vagnen runt slingan ger akut blåsträngning vilket lindras bäst när hästen går så sakta att sitsen inte rör sig. Tillbaka i stallet resulterar det i ett ropande, slängda tömmar på stallgången och ett hastigt försvinnande i riktning mot toaletten. Å andra sidan kan man ju fundera över vem som egentligen är mest nödig: kolla på hästarna när de släpps in i boxen igen – de skvalar minst lika mycket.
Det var minus 32 när två trötta travhästägare rullade hemåt efter E4. Mellan Umeå och Skellefteå var det mörkt i varje fönster. Det var mitt i natten och damerna spanade förgäves efter en rastplats med toalett.
- Äh, vi stannar här.
Den ena satte sig helt ogenerat vid bildörren. Den prydare drog ner brallorna mellan bilen och hästtransporten. Missbedömde avståndet till dragstången, vinglade till och satte sitt nakna underrede mot släpets iskalla stål. Alla som slickat på broräcket en svinkall vinterdag fattar vad som hände. Frysmärkt i rumpan med chassinummer och allt.