En snöblöt Ajax stod vid stalldörren med Matildas morsa bredvid Nov 2006

Spotta ut snusen – annars blir det inget! Ska du köra får du byta taktik.

Jag var stenhård. Ann, Matildas morsa, skulle köra Ajax själv. Flickan har försökt övertyga morsan att det inte är farligt att köra Ajax – han är ju så snäll. Men hennes morsa har fegat sig – det är ju så länge sedan hon kört häst. Lite tveksam var hon allt.

Ann hävdade att Ajax var som hennes hund Pepsi. Jycken som hör illa och springer väldigt fort … bortåt. Sedan tillade hon att hon själv inte var tillräckligt bestämd – ingen ledartyp. Instämmer i det sistnämnda… Pepsis matte pratar som en riktig mjukisbralla. Hon är väldigt service minded och hygglo, bara inte Ajax tycker hon är pucko…

Minns gubbens åktur bakom Ajax. Han hade hela truten full med grovsnus och ingen koll på tömmen. Ajax stannar på vissling och gubben som knappt kan vissla i vanliga fall försökte sig på den ljudbromsen. Det gick med bra fart efter vägen när han ”visslade” men tyvärr lät han som en rejäl pyspunka. Ajax tog ljudet som drivning… haha. Fartvinden gjorde att gubben fick hela nyllet fullt av snusfräknar. Ajax som aldrig plågat ihjäl sig i onödan, valde själv - på eget initiativ – att stanna och skjutsa hem kusken då denne inte kom med några vettiga instruktioner. ”Jag litade på Ajax, inte var jag rädd...”

Nu skulle Matildas hygglo-morsa köra. När snusen var väck så fungerade hennes visselbroms i alla fall. Men hur skulle jag få henne att förstå vem hästen var?

-        Be honom spela frän – han gillar att göra till sig. Utmana honom! Törs du gå ner i diket? Törs du in i plogvallen? Han lär tordas göra allt som du skulle tveka att ens försöka. Testa honom så får du se!

Ska man köra häst får man inte vela. Man sätter upp en plan och så följer man den. Svårare än så är det inte. Utan plan från kusken hittar hästen själv på en egen lösning. Med Ajax är det ju inga problem men hur ska Matildas morsa inse det? Jag försökte få mjukisbrallan att tänka logiskt strukturerat – som ett datorprogram. En instruktion i taget.

Jag skickade ut ekipaget och bad henne vissla när hon kom tillbaka. Iväg for de och jag gick in på kontoret. Efter en kvart hörde jag visslingar. En snöblöt Ajax stod vid stalldörren med Matildas morsa bredvid. Hon var högröd i nyllet, saknade mössan och hade snö i håret. Men vad tusan har nu hänt?

-        Det var en kort sväng…började jag. Längre hann jag inte förrän en väldigt glad tvåbarnsmor började berätta:

-        Han är ju helfrän. Det var stopp. Gick inte att köra. Jag bad han ta trädet med skallen och vet du vad han gjorde!? Han gjorde som jag sa. Och sedan fick han kliva över ett liggande träd. Det är bara att kliva sa jag och så gjorde han – med vagn och allt.

Härligt! Nu vet hon hur den hästen ska tas. Men var hade hon kört?! De hade kört vanliga körvägen men blötsnön hade fått träd att vika sig.

-         Som att köra genom ett snövalv av björkar. Vackert var det!

Vi tog häst och vagn och körde samma väg som de kommit. Nu skulle blötsnön skakas ur de nerböjda träden så det skulle gå att köra som vanligt igen. Det var lättare sagt än gjort. Det gick knappt att ta sig fram. Stora björkar lutade över vägen – det såg farligt ut. Måste ringa markägaren, tänkte jag, så träden blir fällda innan de faller i skallen på oss. Träden som redan fallit vägde flera ton och var omöjliga att flytta. Vi körde över dem där de låg.

Ann visade platsen där ungbjörkar böjt sig från båda sidor in över vägen så det blev stopp. Topparna hade fastnat i snön. Det var där hon uppmanade Ajax att använda huvudet för att få snö att släppa och grenarna att svikta uppåt så de kunde tränga sig inunder. Och så gjorde hästen till hennes stora förvåning. Nu ryckte jag i grenarna så träden svajade och topparna for till väders igen. Fick blötsnö i nacke och stövlar när valvet av björkar blev högre. Vi kunde köra inunder utan att Ajax behövde sänka huvudet.

Nere vid storvägen låg nästan storbjörkarna tvärs över. Jag gick före och drog i grenar jag nådde. Det var som att stå under snöslungan. Ju mer jag ryckte och slet desto rakare blev björkarna. Mitt i allt blev det en kedjereaktion bland tätt stående träd. Grenar släppte snö och slog i varandra. Det knakade och brakade när rörelsen fortplantade sig vidare mot den stora björken där Ajax och Ann väntade. Rena dominoeffekten. Så släppte ett lastbilslass med blötsnö ur jättebjörkens grenverk. Tippades ner över hästekipaget. Ann satte upp armarna för att skydda sig mot lavinen som kom uppifrån och fyllde hela rockarden. Ajax stod absolut stilla när blötsnön la sig över hans nakna rygg. Han rörde inte en min. Stod kvar helt övertäckt av blötsnö och försökte se oberörd ut. Han är för rolig. Jag gillar den där hästen! Och nu gör Ann det med. Snögubben i rockarden sa nämligen:

- Nu anmäler jag Matilda till ponnytravskolan! Hon får övningsköra med mig och Ajax!