Hästar ska ha hästmat och apor bananer April 2006

Jag glömmer aldrig det jag och gubben såg när vi tog hästarna på bar gärning i lagårdsfarstun. Bruksnordisen Gorm och den pensionerade travhästen Tagge var ena riktiga illbattingar under en period för ett antal år sedan. Det var Tagge som stod för idéerna. Gorm var bara barnet och lättlurad som få. Toket gör det stollen säger.

Varje dag var det något hyss på gång. Från början skrattade vi åt Tagges fiffiga sätt att med tänderna öppna ledet i elstängslet, utan att få någon stöt. Skratten övergick i grimaser när fanstyget började knyta upp rep med läpparna. Hagen utvecklades till rena Kumlabunkern men det hindrade inte de intagna från att ta sig ut. Kusarna hade roligt – på vår bekostnad.

Vi hade får då och Tagge gillade att jaga dem. Via bekanta fick vi brödreturer från affärer så vi torkade hundratals limpor och frallor som blev lördagsgodis åt tackorna. Torkad rundfralla var hästarnas favoritskorpa. ”Bageriet” fanns i lagårdsfarstun och dit in kunde inga hästar eller får ta sig.

En dag när vi kom hem stod stalldörren på vid gavel och Tagge och Gorm var försvunna ur hagen. Spåren ledde in i stallet men där fanns inga hästar. Lilldörren in till ”bageriet” stod på glänt men den var ju för smal. Den vägen kunde ingen häst ta. Så vi gick ut på gården och spanade. Så hörde vi ljud från ladugårdsfarstun så vi kikade in genom lilldörren och möttes av en oförglömlig syn. Inne i mörkret bland staplade limpor stod två korkade hästar och höll andan för att inte bli upptäckta. Den ena hade lyckats vålda in en torr stenhård familjelimpa på tvären i truten – det såg ut som om han spelade munspel. Den andre tittade oförstående åt ett helt annat håll.

Först tänkte vi fösa dem tillbaka samma väg som de kommit bara för att få se hur de tråcklat magarna förbi dörrposten. Men det var så smalt så vi tordes inte utan öppnade stora porten istället. De trixade sig runt bland brödstaplarna utan att något föll i golvet. Den stulna Konsumlimpan vägrade Gorm spotta ut - han gillade verkligen den smaken.

På ett universitet i England har forskare undersökt vilka smaktillsatser hästarna helst valde. Konsumlimpa fanns ej med. Hur testen gick till vet jag inte, ej heller vilken typ av hästar som ingick. Smakerna som hästarna valde mellan var äpple, banan, morot, körsbär, koriander, kummin, echinacea, bockhornsklöver, vitlök, ingefära, muskot, oregano, pepparmint, rosmarin och gurkmeja.

Smakvinnare blev bockhornsklöver (aptitretande, bra vid dålig aptit, nedsatt allmäntillstånd och dåligt hull, enligt Hästägarens Örtabok)). Banan hamnade på andra plats och morötter lite förvånande först på sjätte plats. Äpplen var ingen höjdare i testen, inte vitlök heller som många hästar får i krubban varje dag.

Banansmak fick mig att minnas historien som veterinären berättade på 1980-talet. En man i mellansverige födde upp ardennerhästar avsedda för köttproduktion. På den tiden betalade slakterierna bra för hästkött. Mannen hade tillgång till massor av gratisbananer som han drygade ut hästarnas matsedel med. Redan från fölstadiet fick hästarna mer banan än havre vilket förde med sig att magarna anpassades till just den dieten. Så en dag såldes en av unghästarna till liv. Det var ju en fin häst – inte bara ett stycke kött. Nye ägaren serverade vanligt hästkäk vilket fick bananätarens mage att slå bakut. Hästen hamnade på djursjukhuset och hade svåra matsmältningsproblem och rejält ont i magen. Minns ej detaljerna men lärdomen är: hästar ska ha hästmat och apor bananer.

Å andra sidan så har gubbens jobbarkompis varit på älgfarm och blivit kroppsvisiterad av banantokiga älgar. Jobbarkompisens hjärna gick i spinn och nu påstår han att han till sommaren ska byta ut saltstenen vid lillmyren mot en klase bananer. Han ser fram emot älgjakten och säger:

- Tänk er själva – först kommer drevkedjan. Gubbarna med fickorna full med bananer. Sedan kommer älgarna dreglande bakefter och då är jag beredd.