Hörseltesta din kuse Mars 2004
Ibland kan man ju undra om hästar hör illa. Kanske de bara hör vad de vill höra?! Som när de hör i syne – när de pekar med öronen för att visa något som inte finns.
Har du funderat på hur hästar använder öronen? Ögat och örat följs åt som om de ser med öronen. Eller hör med ögonen. Hästar är flyktdjur så är det ju bra att ha stora trattar som suger in miljöljud – speciellt de som verkar skumma. Varningsljud skärper alla sinnen och hästen ”siktar in sig” när de fokuserar på faran - huvudet är närmast faran och kroppen längst ifrån. Ganska så praktiskt.
På 1960-talet kom en forskare – Heffner - på vattentricket. En hörseltest för hästar som fick dem att reagera på ljud och då sätta nosen på en platta som gav vatten. Funkar bra på törstiga hästar – tog ett par veckor att träna upp. Testen kunde visa vad hästar hörde och hur bra den var på att lokalisera varifrån ljudet kom. Resultaten förvånande – hästar hörde inte som man trodde. Eller rättare sagt – det är inte bara ljud som får hästöron att vifta.
Hästen ser nästan allt runt omkring sig utan att behöva vrida på skallen och det gör att hörseln inte är så viktig som man kan tro. De ser faran och då behöver de inte höra den. Testerna visade att de inte var speciellt bra på att med öronen lokalisera varifrån ljud kom även om de anatomiskt sett borde vara det. Ibland kunde hästen peka med ena örat åt ”rätt håll” innan ljudet uppstod.
Rovdjur – som katten – lokaliserar och fokuserar bytesdjur med hörseln. För flyktdjur som hästen är det enklast att dra först och fråga sen. Vilka ljud som får dem att reagera bygger på erfarenhet. Känner de igen ett farligt ljud så kan de dra direkt av rent taktiska skäl. Vi tror att ljudet skrämmer när det i själva verket är erfarenheten som säger att man ska hålla sig borta från ställen med sådana ljud. Här hemma skjuter militären med haubits så rutorna skallrar men hästarna reagerar inte – lomhörda?! Knappast! Prasslande morotspåsar hör de på flera kilometers håll och då springer de garanterat inte åt ”fel håll”.
Även en observant ägare kan bomma att hästen är döv. Vilket inte är konstigt när man tänker på hur hästar använder öronen i sitt kroppsspråk. Hur de klipper med öron för att tigga godis, hur de ”lyssnar bakåt” om man flyttar skänkel eller ändrar tömmen. En häst som tittar låter ju ”öronen hänga med” och det ser ju ut som om han lyssnar. När de lägger öronen efter halsen och grimaserar så syns det ju att de inte använder öronen till att höra med – inte just då i alla fall.
Amerikanska veterinären Gary Magdesian säger att hästar kan ha tinnitus. Han beskriver ett fall där man kunde höra ringandet! Helt sanslöst! Ägaren hörde ljud ur hästens öra och så upptäcktes det! Hästen visade inga problem och det visar inte veterinärens egna döva häst heller. Ingen upptäcker att hästen är döv om han inte talar om det!
Hörseltesta din kuse: Ta ett havremått och skaka det utom synhåll för hästen - reagerar den? Väckarklockstesta den sovande hästen: ställ dig bakom knuten och lev om – vaknar hästen? Ingen reaktion?! Hänger öronen på trekvarten och huvudet är på sned - ring veterinären!
En bekant smackade så han fick träningsvärk i truten. Hästen var inte döv – han var lat - ibland. Hur få fart på kusen? Låta som en anfallande björn? Eller sätta på skygglappar så hästen måste lyssna mera? Tänk om man kunde låta som ett annalkande sommarbete – vilken häst skulle inte skynda sig dit?!