“Så fick de leva i sju år… “
Fick besök av en äldre man som tillsammans med far sin drivit en mjölkgård för länge sedan. Familjeföretaget är avslutat och det är sedan länge tomt i ladugården. Samtalet handlade om ungtjurar som hittade på hyss och växte så det knakade. Hur de kliade sig på ting som inte var designade för den typen av belastning. Idag kunde han skratta åt vattuledningar som sönder men då ledde det ju till extraarbete som lades till högen av alla andra sysslor som hörde ladugården till.
“Å nu vet vi ju att den där sagotanten hade rätt. Men då var vi så förbannade på henne.”
Samtalet hade svängt in på kor, båspallar och lösdrift, moderna ladugårdar med alla de slag moderniteter. Å gamla tider då kor vallades utefter byavägen morron och kväll. Sagotanten som retade upp honom på den tiden var Astrid Lindgren som stred för att korna måste få komma ut på bete.
Ha satt tyst försjunken i egna tankar tankar en stund. Det var tyst runt köksbordet.
“Tänk hur det var då. När vi stängde grinden till foderbordet kunde de inte äta. De satt fast med en kedja runt halsen kunde lägga sig och kliva upp. Inget annat.”
“Å så hon som halkade och fläkte sig.”
Han skakade på huvudet.
“Så fick de leva i ungefär sju år. Det var så det var på den tiden. Nu är det förbjudet. “
Samvetet tyngde honom och jag själv kom att tänka på de kommentarer som fällts kring djurskyddskonsulenter eller vad de kallas för. Många gånger unga välutbildade kvinnor med akademisk examen i animal welfare som förklarar å myndighetens vägar vad djurskyddslagen säger om det olämpliga i att en travkusk slår med pisken så att märken uppstår på hästbaken.
“Djurrättsaktivister finns infiltrerade överallt. De är ute efter travsporten,” så kan försvaret lyda när man rappat hästbaken randig.
Jag har ju själv tagit ställning mot att använda bett och därför ej längre är B-tränare. Har väntat alltsedan 2012 på att utrustningsreglerna inom travsport ska ändras och tillåta bettfria alternativ. Travsporten argumenterar att det behövs bett för att kontrollera en häst trots att det inte finns något vetenskapligt stöd för det påståendet. Travsporten säger också att man inte får använda utrustning som orsakar smärta men ändå tillåts gomtryckare (ja, så är det). Trots att vetenskapliga studier visat exempel på bettmodeller som används på en stor andel hästar med fula bettskador i munnen, undersökta i direkt anslutning till genomför tävling. Varför tillåts sådana bettmodeller?
För 15 år sedan sa dåvarande chefveterinär på Svensk Travsport att det jag höll på men var pionjärarbete inom bett och travhästars munhälsa. Varför tar inte travsportens beslutande organ lärdom av det forskare varnar för händer och kan hända när man stoppar in metall i en munhåla designad för tillvaratagande av vegetabiliskt foder? Är hästarna bara förbrukningsvara?
I en tid när vattendrag blivit besjälade juridiskt sett och erhållit en mänsklig röst, ändras också bit för bit samhällets syn på vår hantering av djur. Vi lever än så länge i en demokrati och om majoriteten tycker att hästsport skadar hästar så kan en lagändring kullkasta en hel stor näring. Lyssna på budbärare istället för att kasta glåpord efter dom.
2026-03-18