Kamp i mörkret vid öppen vak - Pasvik250 1992

Publicerat 2023-01-31

Vi anlände tidigt på morgonen till Pasvik 250s startplats på parkeringen utanför Rica Hotell i Kirkenes. Jag rastade tre hundar, sambo Tore två och journalisten Jokke tog Kim Nikuumaa i sitt koppel. På håll ser vi hur Jokke står och betraktar omgivningen samtidigt som Kim spanar efter en stolpe att lyfta benet mot. Hur pissnödig som helst så lyfter hunden till slut på benet, lättar på trycket, rakt ner i stövelskaftet på Jokkes nyinköpta vinterstövlar med fast filtfoder… obetalbar syn när Jokke känner värmen sprida sig i finaste ullfodret.

Postens gamla slogan

Nummerlappen var olycksbådande tyckte vissa, men inte jag.

Jag var sponsrad av Posten vilket var vår glada lantbrevbärare Sonnys förtjänst. En smidig overall med Postens slogan på ryggen, ett budskap som skulle få PostNord att rodna idag.

Postens slogan för 30 år sedan, idag vet jag inte hur den lyder.

Det var andra tider då. Jag körde i Greenpeace namn, hade Greenpeace dekaler på släde och overall vilket kanske inte var direkt publikfriande i Norge. Norsk klubbning av sälungar var ett infekterat debattämne. Men det störde inte mig.

Hundarna som kartläsare

Tävlingen drog igång och flera mil senare föll mörkret. Körde med pannlampa ett tag som om jag behövde kolla att hundarna verkligen följde tävlingsspåret. Vad skulle de ut i lössnön och göra?! Släckte lampan, hundarna fick vara kartläsare där i beckmörkret. (Det jag som tur var inte visste, var att en konkurrent körde vilse men det måste ha hänt bakom oss.)

Inga medhjälpare

Reglerna säger att hundföraren inte får ha medhjälpare så sambo Tore och journalist Jokke fick bara se på. En regel som jag skulle önska käpprätt åt fanders en stund senare. Jag upptäckte små ljusglimtar långt borta i skogsmörkret. Är vi redan vid obligatoriska vilan hinner jag tänka samtidigt som hundarna ökade farten och jag kände svag röklukt. Kolsvart, ser en eld på håll, och när jag kommer närmare passerar jag checkpointens tidtagare som står där i mörkret med pannlampan riktad mot klocka och papper.

Dags för obligatorisk vila

Fint nu blir det vila, tänker jag när jag i ögonvrån ser en dörr som öppnar sig och släppa ut ljus. Men jag ser inte själva huset… jag fattar i det ögonblicket intet ett smack. Ser ljus i dörröppningen och en siluett slinka ut. Dörren försvinner och allt blir kolsvart just där. Är jag så trött så jag ser i syne?

Men va f-n!!

Hundarna tuffar på framåt. Plötsligt vrålar någon i mitt örat och greppar tag om mig bakifrån. Hör en främmande mansröst kommendera mina hundar åt  vänster. Jag sparkar bakut med hopp om att träffa personen i skrevet, hugger med armbågarna mot honom, tar i med allt vad jag har.

Nej, nej nej...

Så ser jag vad karln är ute efter, en öppen vak ca 15 meter framför oss. Var är Tore? Är det ingen som ser vad som är på väg att hända?! Jag lyckades veva på honom ett redig fetsmäll så han tappade balansen och ner i snön vid sidan om släden sprattlar en spritt spångande naken karl. Tänkte han ta sig ett isbad … med mig?!  

Inse nu att min sambo Tore är en känd boxningstränare med mycket goda referenser från världskände boxningslegenden Angelo Dundee (googla!).  Vars fanns Tore? Han borde ha kommit till undsättning. ”- Va?! Inte såg vi dig. När kom du? Vi har blivit bjudna på köttsoppa där vid elden.”

Mot mål med coachernas hjälp....

Efter mat och obligatorisk vila var vi redo att fortsätta. Hundarna gick jättebra, vi rundade ett storspann och vid sista checkpointen stod Tore och Jokke. Jag gav snabbt hundarna lite snacks och fick då den märkligaste frågan av mina ”coacher”: ” Många spann har fått parkering här och tvingats bryta.  Ska du bryta?”

Jag lyfte snöankaret och sa till hundarna:  Nu far vi pojkar!

Fint mottagande vid mål

Vid målgång togs vi emot av Iditarods race marshall och ryske hundföraren, båda var imponerade av mina hundar. Förutom vandringspriset - se förra bloggen - fick jag även ett fint träsnitt.

Pristavla från Pasvik 250

Expeditionssläde mot lättviktstält

Vilket hantverk!

Vi köpte ryssens miniatyrmodell av köldexpeditionssläden. Så himla fint hantverk! Han hade gjort några stycken eftersom han behövde slantar för att kunna köpa ett modernt lättviktstält, hans eget enmanstält vägde 10 kg. 

Benskörhet?

Det var den ryska soldatens flykt över Pasviksälva som fick mig att minnas den där resan. 30 år äldre, herre je … och nu skulle jag vilja göra en långtur med häst i stället.  Gråsparvens skelett är moget för uppsittning om 2 år och då hoppas jag verkligen att mitt inte blivit skört under tiden … Gråsparvens fötter är jag mycket noggrann med. Vi ska göra vår långtur bettfri och barfota, är planen. Det gäller att vi håller oss friska och sunda fram till det är dags att dra.

/Kerstin Kemlén