"En konstgjord bärrand" sa lektor Hallander
2022-04-09
1954 importerade min farfar en häst från Finland. Tulldokumentet visar statistiska värdet 1 000 kronor och tullavgift 50 kronor. Min pappa berättade om finnhästen som han och bröderna fick utföra sysslor med. När de satte för och körde bortåt gick hästen så sakta att den nästan stod stilla. När de lastat klart och den insåg att det var hemåt, då var det full fart som gällde. Han kunde skratta som vuxen åt den där hästen, men jag tror nog att småpojkarna var skiträdda när hästen tog fart med ungar studsande på flakvagnen. Det var nog då min pappa fick respekt för hästar, eller rättare sagt blev rädd för dem. Han följde med till betet där min första häst gick tillsammans med småhingstar. Bara vetskapen om att alla var hingstar gjorde att han höll avstånd.
Två unghingstarna upptäckte stora grodor/paddor i det fuktiga gräset och en av hästarna försökte stampa på grodorna. Det såg ganska lustigt ut eftersom hästen själv hoppade till när grodan hoppade undan storsläggan som kom farandes genom luften. För ett ögonblick slappnade pappa av. Det var dumt för snett bakom honom skuttade en av hästar till och skickade iväg ett bakben. Som träffade. Det här fick jag höra när han var på besök och hamnade i närheten av mina hästar. I hans värld var alla hästar ute efter att kicka till honom.
Tulldokumentet på farfars importerade finnhäst hade sällskap av liten 30 sidig skrift från 1906 - ”Hemmansegarens bibliotek II” - där Lektor Wilhelm Hallander, tillika ordförande i distriktets premieringsnämnder, avhandlade ” Några ord om hästens skoning och hofvård”.
Om du kommer över sådana här gamla skrifter, släng dom inte utan ge dig tid att jämföra. Då, för 115 år sedan, fick hästarna arbeta ihop till hö och havre och någon var beroende av deras arbetsinsats för sitt uppehälle. Hästarna fick göra rätt för sig och hörde till och med till försvaret där de fick genomlida militärövningar och andra länders hästar deltog i krig. Hästen hörde även till köttreserven, vara alltså en nationell livsmedelstillgång som kunde övergå från arbete i jordbruk/skogsbruk till att bli smörgåspålägg. Familjer var beroende av dem för sin överlevnad och de fick jobba med människor som värnade om arbetskamraten eller slita hos folk som ökade lassen och längde arbetsdagen till dess hästen stöp i backen.
Den tidens hästar arbetade fulla dagar och på olika underlag och med olika sysslor. Det innebär ju att den tidens hovar fick tillväxtstimuli så det räckte och blev över. När arbetsdagen var slut ställdes de in i spiltan, fick mat och vatten och återhämtning till selen lades på igen på morgonen dagen därpå.
Hallander motiverar varför han skrivit i denna skrift:
"Jag tillmötesgår denna redaktionens önskan så mycket hällre, som det ännu i våra hästegares led, trots oafvisliga framsteg under senare åren, råder större eller mindre okunnighet angående beslagets riktiga utförande såväl som om vikten af hofvens rätta vård och detta ej minst då det gäller våra föl och unghästar."
Hästars fötter for illa då som nu. På Hallanders tid forskades det ju kring hovar men utifrån ett mekaniskt synsätt. Det fanns inga datorer, sensorer och höghastighetsfilmningar som i detalj visade vad som hände med en hov som arbetade. Idag har vi Facebook och google, då var det små skrifter som spred info och dåtidens kunskap.
Hallander fortsätter:
"Hofbeslagets har framför allt två viktiga uppgifter att fylla nämligen att skydda hofven för allt för stark nötning samt att gifva hästen, särskilt vintertid, godt fäste i marken."
Om hästens livssituation gör att hovens tillväxt stimuleras lika mycket som underlaget nöter hornet så behövs ingen sko. Hästens liv, mat, tillgång till olika underlag och möjligheter att röra sig kommer att göra den självverkande.
Om hästens jobbar mycket med skor nöts inte hornet utan all horntillväxt förblir intakt till dess hästen skos om. Täta skoningar håller efter horntillväxt som inte nöts under skon. Långa skoningsintervaller gör att hästen måste anpassa kropp och rörelse efter sina allt större och obekvämare hovar. När sedan hoven verkas och skon läggs på igen så måste hästkroppen anpassa sig till de nya fötterna. Det blir alltså ganska stora omställningar för hästkroppen. På den barfota hoven anpassas ju tillväxt och nötning i varje steg.
Hallander säger också:
”Den ytterligare uppgift som hofbeslaget har att i vissa fall förbättra hofvens form och fotens ställning och rörelser.”
Skon förändrar hästens benrörelser vilket är logiskt. Sätt på dig en tung sko på ena foten och en lätt på den andra och spring. Prova med två lika tunga och jämför hur du springer med två lätta skor. En tyngd i änden på ett ben påverkar benets pendel men om detta hjälper hästen att röra sig bättre kan bara hästen själv besvara. Det finns ju extremer –
Prova googla på ”Tennesee walking horse performance walk” och kolla in skoning framfötter och benens rörelser.
Hallander beskriver skon som ”en konstgjord bärrand” men skon är ju statisk, av järn, vilket bärranden inte är. Skon hindrar traktens rörelse och möjlighet för hoven att hantera ojämnheter i underlaget. Det finns skor idag, 115 år senare, som är lätta konstgjorda bärränder i plastmaterial som limmas och sömmas fast och som tillåter rörelse i trakten och förhindrar nötning åtminstone en litet tag.
I dagens finns alla slags material och tekniker som dagens hästar kan ha nytta av. Deras liv och uppgift är helt förändrad i jämförelse med på Hallanders tid. Andra uppgifter, andra problem och nya lösningar lösningar.
Hallander avrundar med:
”Huru väl än ett beslag är utfördt, må vi erinra oss, att det är något för hästen onaturligt, och beslaget medför som sådant vissa menliga följder. Störst blifva olägenheterna härvid, om hästen ej får daglig eller tillräcklig rörelse. Vid tillräcklig rörelse åter, särskilt på mindre hårda vägar, sköter hofhornet åtminstone hos arbetshästen i det närmaste ”sig själft”! "
Att skor inte är bra visste man för över 100 år sedan. Nu pågår barfotaprojekt för hopphästar, du får starta travhäst (och hopphästar) barfota men på travbanorna råder barfotaförbud under vintern, galoppörer i USA får inte längre tävla med skor med grepp, nya skomaterial kommer och barfotaverkarna blir allt fler. Det händer massor.
När jag upptäckte hovarmering för 11 år sedan så hade produkten redan funnits på amerikanska marknaden i nästan 10 år och blivit prisbelönat.
Hoof Armor är utvecklad av hovslagare David T Jones, USA, och det känns bra när utvecklaren kan användningsområdet och själv testat och använder produkten och vet exakt vilka hovvårdsfunktioner som produkten ska matcha:
följa med i hovkapselns rörelser,
stå emot friktion och nötning och
skydda hornet mot markens mikroorganismer
Och dessutom väldigt lätt att använda.
Jag är övertygad om att Lektor Wilhelm Hallander skulle ha applåderat av förtjustning om han stött på hovarmering! Precis som jag själv gjorde.
Kerstin Kemlén 2022 04-09