Hästen frågar genom sitt beteende Jan 2006
Hästrelaterade olyckor beror på att vi själva blir rädda - inte hästarna. Det har försäkringsbolag kommit fram till via intervjuer med olycksdrabbade. Problemet ligger hos oss - vi blir osäkra och den känslan påverkar hästens beteende. Rädsla är startpunkten på händelseförloppet som slutar i en olycka. Man behöver inte vara professor för att fatta sambanden – det räcker med att förstå hästen som art.
Hästen är ett flyktdjur och ett flockdjur – behöver både lärare och ledare. Är det något den inte förstår - något som gör den osäker – väljer hästen att sticka därifrån. Förflytta sig en bit bort – ur farozonen - för att på distans ta reda på vad det är. Den är inte rädd – det är flyktdjurens taktik för att ta sig genom livet med livet i behåll. Bytesdjur - som älgar och harar - gör likadant. De är inte nervklena eller stressade. De är smarta nog att hålla avstånd till det de inte begriper. Hästar står på håll och spanar. Nosar och går i sidled för att kolla på det okända. De närmar sig meter för meter. När det vet vad de ser placeras erfarenheten i hästminnet.
Ett flockdjur kollar in flockledarens beteende. Hästen gör som alla andra gör. Här hemma ”känns” militärövningarna – både markvibrationer och smällar i luften. Nya hästar är intressanta att studera. Första kanonskotten får dem att lätta från backen och titta på den andra hästarna för att via deras beteende få besked om hur man gör när det smäller. Gör flocken inget så gör den nya hästen inget heller. Mycket enkelt.
Börjar en häst blåsa och titta så kollar de andra hästarna åt samma håll. Ett sätt att peka för att få svar: Vad är det där? När en häst pekar och blåser kan en annan häst gå fram och undersöka föremålet. Den osäkra hästen avvaktar bakom. Hästar är nyfikna – de som blåser mest vill lära sig mycket!
Och så kommer ledarpedagogen med liten kropp och stor hjärna. Människans bevis för att vi är smartare än djuren. Jaja. Vi ska lära hästar vad som luktar, syns och hörs. Om hästens flyktinstinkt väcks ska vi vara flockledaren som lugnt står kvar och lämnar blixtsnabba kloka svar. Tamhästar får ofta fatta beslut själva – våra svar kommer alldeles för sent för ett flockdjur.
Det finns olika sätt att lära sig. Hästar behöver tid på sig att undersöka saker genom att nosa, lyssna och kika. Vi har bråttom. Ledarbrist: Tid och tålamod.
Hästen lär sig snabbare genom att hänga med trygga och lugna individer – få en svans att hålla i. När hästen snor på en femöring, blåser och ”pekar” mot något osynligt tillrättavisar vi den. Vi rycker i grimskaftet och försöker få kontroll på ”den hoppige”. Vad är det för pedagogik? Hästen frågar genom sitt beteende men vi lyssnar inte. Vi är inte intresserade av sådana signaler. Vi vill att den ska höra vad vi säger och göra som vi vill. Gör hästen inte det beror det på att den inte vet vem som bestämmer. Jasså… Om hästen inte förstår fortsätter den att vara tittig – provar få svar från andra människor. Ägaren talar om hur man får ner hästen på backen. Skötaren förväntar sig stirrigt beteende, blir osäker och hästen får tillsägelser innan den hunnit börja fråga. Hästen blir mer osäker, får dåligt rykte och behandlas som om den är totalt pucko. Ledarbrist: Förutfattade meningar styr attityden till hästen.
Så bli hästen lugnare om den får gå bakom en annan häst eller när den leds av en speciell person. Det mönstret upptäcker vi direkt men vi gör ingen analys. Varför beter sig hästen på så olika sätt? Ledarbrist: Självanalys saknas.
Så blir det skarpt läge en dag. Under ritt ser hästen något vid sidan om vägen. Tvärnitar utan förvarning. Ryttaren ”vet” att hästen är stirrig och får hjärtat i halsgropen av överraskningsmomentet. Hästen blåser och ställer sig tvärs över vägen. Pekar med nosen och försöker få ryttaren uppmärksamhet på det han ser. Men ryttarens skalle jobbar med helt andra saker: ”Tänk om han sticker? Backar ner i diket?” Hästen blåser och upprepar frågan. Förväntar sig ett blixtsnabbt svar från den som satt på sig ledarkepsen. Svaret känner hästen på ryggen – rädsla – till och med ryttarens knän skakar. Ett ryck i tygeln och ett skrik – ”Sluta nu!” Hästen har redan tolkat signalerna från ryttaren: Det här är farligt – det går åt helsike … Flockledaren är rädd men har ej kommunicerat vad som ska göras. Hästen får därför snabbt fatta ett eget beslut – dra järnet härifrån! Ryttaren hamnar på trekvarten – ”Hur ska jag hålla mig kvar?” - och tappar kontrollen. Olyckan är ett faktum. TIPS! Svara som flockledare – inte som människa!
Det finns korkade pedagoger och trögfattade elever. Om hästen inte fattar – byt taktik! Är hästen ”tittig” – vad försöker den visa dig? Är det något du ska göra med hästen som du oroar dig inför? TIPS! Konfrontera din rädsla och lär dig svara blixtsnabbt! Gör en detaljerad plan där alla tänkbara scenarios finns med – tänk ut en lösning för varje situation. Genomför allt inne i huvudet först – se till att du klarar alla situationer och känner dig trygg. Sedan går du ut i stallet och följer din plan på riktigt! Det är så man bygger upp en rutin för att blixtsnabbt kunna svara på ett flyktdjurs frågor. Du kommer att märka skillnad! Hästen också … TIPS! Tänk på vad du tänker på!