En häst med egna åsikter- April 2004

Mantorps travbana för fem - sex år sedan. Skulle hålla kurs dagen därpå, väntade på skjuts och fördrev tiden sittandes allena på en öde stallbacke. Det skulle bli  tävlingar på kvällen men på eftermiddagen var det stilla. Då kom det fram en äldre man, vi pratade lite väder och han reagerade på min dialekt. Undrade varifrån jag kom och när jag svarade Bodentravet så började han rabbla upp namn. Vi har gemensamma travbekanta och mitt i allt tittade han undrande på mig:

-        Är det du som är Kerstin?!

Det visade sig att Ville och jag varit i kontakt med varandra flera gånger angående hans travhästar men aldrig träffats.

-        Kom! Här borta står Skogans Jackpot. Han har du ju pratat med.

Jo, den hästen mindes jag. Han tävlade framgångsrikt i Frankrike, tog sju raka segrar den vintern. Nu var han skadad och följde med som resesällskap till Villes andra häst – Golden Gate – som skulle starta. Jag behövde bara se blicken på den hästen så började jag skratta – Ville däremot hade fått hålla sig för skratt - det var en häst med idéer.

Både Ville och jag pratar med hästar men på olika vis. Enligt Ville så hade Golden Gate åsikter om både det ena och det andra. Ibland gick han inte åt det håll kusken styrde och ibland gick han till och med på bakbenen. Det blev ett improviserat ”kvartssamtal” för grabben som inte ens gick in på banan ibland. Springa det kunde han – även ut genom dörrarna i hundra knyck…

Under ”samtalet” med den reslige spjuvern signalerade hästen att han minsann visste att husse var lomhörd på vänster öra. Själv skröt han med att han har stora öron som var klippta och att han hörde som en älg. Men ur husses öron stack det tofsar…!  Jag vände mig - lite förvånad - till Ville och meddelade vad kusen signalerat. Husse gapade som en fågelholk, pillade i sina örontofsar - helt mållös. Sen började han skratta, jo han var faktiskt hörselskadad (?!) men hur visste hästen det?! Kontrade med att om hästen nu hörde så jäkla bra så kunde han väl lyssna lite bättre.

Så där stod vi och gav en flinande häst förhållningsorder: Nu grabben – visa hur smart du är. Klassens ljus lyssnar alltid på kusken!  När kusken Erik Adielsson kom fram för att presentera sig kikade den reslige Golden Gate ner på honom. Tittade som om kusken kom från småfolket. Ut genom dörrarna gick det i moderat tempo. Vägen ut mot banan var lite vinglig men OK. Ville och jag ställde oss på läktaren i stallsvängen. Varje uppvärmningsvarv - precis när ekipaget passerade oss – tvärdrog Golden Gate förbi med kvasten i vädret, blicken vänd mot oss och kusken liggandes raklång bakom. Sen travade han vidare som vanligt.

-        Men vad gör han!? undrade Ville

-        Han skojar ju bara! svarade jag.

Dags för start. På väg ut sa jag till hästen: Du, jag fyller år idag och du får gärna ge mig en present…. Svaret var en klurig blick. Han såg fin ut i provstarterna och när starten gick placerade kusken honom nere i kön. De gick till anfall precis då de passerade oss på läktaren. Vi skrek! Han såg stark och kaxig ut i tredjespår. Gick som en oljad blixt över upploppet. Och vann!  Ville vrålade med tårar i ögonen. 23 gånger pengarna och marsch till dopingprovstallet. Jag fick hederspriserna mitt i steget, ropade hej och sprang till en väntande bil.

Sent en natt för en månad sedan kom en ärrad gammal travhäst hit. Styvnackad som en överste med muskelstram kropp. Testade – vid första ridturen - ryttaren med ett tvärryck med svansen i vädret: Är du med?! Nähä, då faller du av! Och så var det också. Hästen - en gåva till mig från Villes dotter - är tio år, har träningsvärk och heter Golden Gate!

 2004-04-24